Det är nu inte många veckor kvar till valet i Sverige. Valaffischerna börjar växa upp som svampar ur jorden, på lyktstolpar, rondeller och gräsytor. Och när man passerar dem får man nästan intrycket att den svenska sjukvården står inför en historisk nystart.
Plötsligt vill alla partier göra vården mer tillgänglig. Mer jämlik. Tryggare. Köerna ska kortas, personalen bli fler och patienterna ska få träffa en läkare när de behöver det. Det är nästan så att man undrar varför någon över huvud taget behöver vara sjuk.
Socialdemokraterna lovar kortare väntetider, mer vårdpersonal, fast namngiven läkare och stopp för privatiseringar av akutsjukhus. Moderaterna pekar på minskade vårdköer och vill skärpa vårdgarantin. Centerpartiet vill stärka primärvården, korta köerna och ge fler en fast läkare. Liberalerna lyfter bland annat rätten till fast läkarkontakt.
Kristdemokraterna går längre och vill att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Sverigedemokraterna driver också frågan om ett statligt ansvar för att skapa en mer likvärdig vård, men hur detta ska gå ihop med deras iver att utvisa vårdpersonal med fel etnisk bakgrund väcker en central fråga: hur ska likvärdig vård egentligen uppnås om man samtidigt minskar tillgången på den personal som ska ge den? Vänsterpartiet vill stoppa vinstintressen i sjukvårdens kärnverksamhet och Miljöpartiet vill minska beroendet av upphandlad vård och stärka den offentliga vården.
Så långt är allt nästan bedårande.
Men det finns också något i detta som skaver. Det är svårt att inte uppfatta det som en förolämpning mot oss väljare, som om man på allvar tror att vi är så naiva och dåligt insatta att vi sväljer allt utan att blinka. För så illa kan det väl ändå inte vara med den svenska väljarkåren att vi tror på allt som står på valaffischerna?
Alla vill vården väl.
Men som väljare kan man inte låta bli att ställa den något besvärliga följdfrågan:
Varför ser det då ut som det gör?
Sjukvården är huvudsakligen ett regionalt ansvar. Regionerna lägger hundratals miljarder kronor på hälso, och sjukvård och har under decennier styrts av olika politiska majoriteter, ibland med Socialdemokraterna i ledningen, ibland med Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Miljöpartiet eller andra partier, och även lokala partiet som samarbetspartners eller opposition.
Det betyder inte att ett enskilt parti kan lastas för alla problem. Det vore både orättvist och intellektuellt ohederligt. Sjukvården är ett enormt komplext system och påverkas av demografi, kompetensförsörjning, medicinsk utveckling, ekonomi och arbetsmiljö.
Men det går heller inte att låtsas som om dagens problem har uppstått över en natt.
Vårdköerna har funnits under lång tid. Bristen på personal har diskuterats i åratal. Primärvården har gång på gång utpekats som nyckeln till framtidens sjukvård. Ändå har vi fortfarande en situation där tillgången till vård varierar kraftigt beroende på var i landet man bor. Socialstyrelsen redovisar fortfarande betydande skillnader i väntetider och vårdgaranti mellan olika delar av landet.
Och där blir årets valaffischer nästan lite komiska.
Det är som om samtliga partier upptäckt vårdkrisen ungefär samtidigt som det var dags att trycka valaffischer.
Moderaterna kan med rätta peka på att vårdköerna enligt deras redovisning har minskat under mandatperioden och att regeringen satsat betydande pengar på att korta köerna. Regeringen har också fortsatt med prestationsbaserade satsningar på kortare väntetider. Samtidigt har även tidigare regeringar, inte minst Socialdemokratiskt ledda, genomfört stora kömiljardsatsningar som i perioder gett mätbara förbättringar i väntetider, även om effekterna ofta varit ojämna och tillfälliga.
Det finns också exempel på motsatsen. Flera regioner har under olika politiska styren genomfört omorganisationer som i praktiken lett till längre beslutsvägar, ökad administration och i vissa fall försämrad tillgänglighet. Privatiseringar och vårdvalssystem har i vissa fall ökat tillgängligheten, men också skapat nya skillnader mellan regioner och vårdcentraler. Samtidigt har neddragningar i vårdplatser under olika majoriteter bidragit till en pressad akutsjukvård i stora delar av landet.
Men då måste den politiska diskussionen också handla om varför riktade miljardsatsningar inte automatiskt löser problemen. En aktuell granskning från Vårdanalys tittar just på hur regeringens styrning, statsbidrag och regionernas arbete faktiskt har påverkat vårdköerna.
För det är här den stora elefanten i väntrummet kommer in:
Pengar är naturligtvis viktiga. Men pengar är inte sjukvård.
Det behövs läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, barnmorskor, fysioterapeuter, psykologer och alla de andra yrkesgrupper som faktiskt får vården att fungera.
Det behövs rimliga arbetsvillkor.
Det behövs färre administrativa pålagor.
Det behövs kontinuitet.
Och framför allt behövs en politisk långsiktighet som sträcker sig längre än till nästa valdag.
Det är också därför det är rimligt att vara skeptisk när samma politiska system som under många år experimenterat med vårdval, privatiseringar, upphandlingar, omorganisationer och olika ersättningsmodeller nu presenterar ännu en affisch med budskapet att ”nu ska vården bli bättre”.
Men då vill jag som väljare gärna veta hur.
Inte bara att vården ska bli bättre.
Jag vill veta hur många fler sjuksköterskor som ska anställas. Jag vill veta hur primärvården ska bemannas. Jag vill veta hur vårdplatserna ska bli fler. Jag vill veta hur personalens arbetsmiljö ska förbättras. Jag vill veta hur kontinuiteten ska öka. Jag vill veta hur mycket pengar som faktiskt ska gå till vårdens kärnverksamhet, och vad som ska prioriteras bort för att finansiera det.
Och kanske framför allt:
Vem tar ansvar om det inte fungerar?
För vi väljare har hört löftena förut.
Vi har haft kömiljarder. Vi har haft vårdgarantier. Vi har haft vårdval, privatiseringar, förstatligandediskussioner, digitalisering, nya ersättningssystem och den ena organisationsförändringen efter den andra.
Nu kommer ännu en valrörelse.
Och plötsligt är alla partier vårdens bästa vän.
Det vore klädsamt om de också tog med sig en spegel när de sätter upp sina valaffischer.
För sjukvårdens problem är inte bara ett resultat av någon annans politik.
De är också resultatet av beslut som fattats av politiker som i dag står på valaffischerna och lovar att göra precis det som de tidigare sagt, eller ibland påstått, att de redan gjort.
Så visst.
Gör vården mer tillgänglig.
Gör den mer jämlik.
Ge patienterna vård i tid.
Se till att personalen orkar stanna kvar.
Men låt oss för en gångs skull göra valet lite mer vuxet än en tävling mellan färgglada affischer.
Fråga inte bara vad partierna lovar att göra med vården efter valet. Fråga vad de gjorde när de faktiskt hade makten.
Det är där den verkliga valaffischen finns.
Och den är betydligt svårare att sätta upp på en lyktstolpe.
Kari Parman