Jag har alltid haft svårt att förstå varför någon vill ta från den som redan har minst. Det förefaller både orättvist och obegripligt. Om någon har det svårt borde väl det rimliga vara att hjälpa till, inte att göra situationen ännu svårare.
Med åren har jag förstått mer om politik, ekonomi och samhällsdebatt. Men en sak har inte blivit mer begriplig: varför så många politiska förslag systematiskt tycks rikta in sig på människor som redan har små ekonomiska marginaler.
Det handlar inte om att alla ska få lika mycket. Det handlar om något mer grundläggande: vilka konsekvenser vi accepterar att människor tvingas bära för att samhällets ekonomi ska gå ihop.
När ekonomin ska saneras talas det ofta om effektiviseringar, besparingar och ansvarstagande. Orden låter neutrala och teknokratiska. Men bakom dem finns människor. Det är den ensamstående föräldern som måste vända på varje krona. Det är pensionären som redan avstår från sådant andra tar för givet. Det är den lågavlönade som får välja mellan tandläkaren och matkontot.
Ändå är det märkligt ofta just dessa människor som får höra att de måste ”ta ansvar”.
Samtidigt finns en märklig beredvillighet att acceptera att stora ekonomiska värden koncentreras till dem som redan har gott om resurser. När fördelningspolitiken kommer på tal blir det plötsligt viktigt att tala om incitament, konkurrenskraft och individens ansvar. Men när ekonomiska fördelar tillfaller dem som redan har stora tillgångar beskrivs det betydligt oftare som en nödvändighet för ekonomin.
Det är här roffarmentaliteten blir tydlig.
Den bygger på föreställningen att samhället är ett slags kapplöpning där den som redan ligger längst fram ska få ännu bättre förutsättningar, och där den som hamnat efter får skylla sig själv. Den ifrågasätter gärna bidrag till människor med små inkomster, men betydligt mer sällan de privilegier och ekonomiska fördelar som riktas uppåt.
Det är en märklig moralisk ordning.
Den som har minst förväntas förstå att det inte finns pengar. Den som har mest förväntas däremot sällan förstå att resurser också kan behöva fördelas.
Det betyder inte att alla besparingar är fel eller att varje offentligt stöd är effektivt. Självklart ska skattepengar användas ansvarsfullt. Men ansvar måste gälla åt båda hållen. Det är inte seriös ekonomisk politik att reflexmässigt leta efter besparingar hos människor som redan lever med små marginaler, samtidigt som man är betydligt försiktigare med att diskutera vilka som gynnas av samhällets ekonomiska system.
Ett samhälle visar sin karaktär genom hur det behandlar dem som har minst makt att påverka sin situation.
Det är därför vi måste våga ställa en enkel fråga varje gång ett nytt besparingsförslag läggs fram:
Vem är det som förväntas betala priset?
Och därefter en lika viktig fråga:
Finns det verkligen inget annat alternativ?
För ofta finns det alternativ. Det handlar om politiska prioriteringar, inte om naturlagar. Pengar kan fördelas på olika sätt. Skatter kan utformas på olika sätt. Offentliga resurser kan prioriteras olika. Och kostnader kan fördelas mellan grupper på olika sätt.
Det är politik.
Det är också politik att gång på gång välja den lösning som drabbar människor med minst ekonomisk motståndskraft.
Vi borde därför sluta romantisera den som ”klarar sig själv” på andras bekostnad. Ett samhälle är inte starkt för att de starkaste får ännu mer utrymme. Det är starkt när människor som drabbas av arbetslöshet, sjukdom, ålder, låga löner eller andra livsomständigheter inte riskerar att falla rakt igenom.
Att kräva solidaritet av den som redan har det knapert är enkelt. Den verkliga prövningen är att våga kräva ansvar också av dem som har betydligt mer.
Jag förstod inte som barn varför man skulle vilja ta från den som hade minst.
Jag har fortfarande svårt att förstå det.
Men som vuxen har jag lärt mig något annat: det är sällan ekonomiska naturlagar som gör att man sparkar nedåt. Det är politiska beslut.
Och politiska beslut går att förändra.
Kari Parman
