Har Israels agerande, i skuggan av landets historiska utsatthet, förvandlat Israel från offer till förövare? Och har den politiska sionismen i vissa av sina mest nationalistiska och expansiva former utvecklats till en kraft som hotar freden, inte bara i Mellanöstern utan också i ett större internationellt perspektiv?
Det är obekväma frågor, men kanske är det just de obekväma frågorna vi måste våga ställa. För samtidigt som Israel fortsätter sina militära operationer i Gaza och genomför militära angrepp mot mål i andra delar av regionen, fortsätter civila människor att dö, samhällen att förstöras och konflikten att sprida sig. Ändå är omvärldens reaktion ofta förvånansvärt försiktig. Vi hör uttryck för oro och uppmaningar till återhållsamhet, men alltför sällan ser vi den politiska kraft som krävs för att faktiskt förändra utvecklingen.
Israel har naturligtvis en rätt och en skyldighet att skydda sin befolkning. Det är en självklarhet. Men rätten till säkerhet kan inte förvandlas till ett obegränsat tillstånd att använda militär makt. Det måste finnas en gräns där frågan om självförsvar övergår i en diskussion om ockupation, territoriell kontroll, kollektiv bestraffning och oproportionerligt våld. När en stat använder sin militära överlägsenhet under lång tid och samtidigt upprätthåller kontroll över andra människors territorier måste omvärlden våga fråga vart gränsen går mellan legitim säkerhetspolitik och maktutövning.
Det är också här diskussionen om sionismen blir relevant. Sionismen är inte en enda enhetlig ideologi och det finns många olika sionistiska traditioner. Men när nationalistiska föreställningar kombineras med territoriell expansion, bosättningar och en politik där palestiniernas rättigheter underordnas israeliska säkerhets- och territoriella intressen, måste även denna ideologiska grund kunna granskas och kritiseras.
Att kritisera sionism är inte att kritisera judar som folk. Att kritisera staten Israels regering och politik är inte att kritisera judendomen som religion. Den skillnaden måste vara självklar. Samtidigt får anklagelser om antisemitism inte användas för att stänga ned en legitim politisk diskussion. Judar världen över kan inte göras ansvariga för den israeliska regeringens beslut, på samma sätt som palestinier inte kollektivt kan göras ansvariga för Hamas eller andra väpnade grupper. Just därför måste vi kunna diskutera Israels politik utan att blanda ihop staten Israel med världens judar.
Det finns också en särskilt svår historisk dimension i detta. Det judiska folkets historia rymmer ett enormt lidande. Århundraden av förföljelser, pogromer och slutligen Förintelsen skapade ett djupt och begripligt behov av säkerhet och ett eget nationellt hem. Den historien får aldrig relativiseras eller förnekas. Men historiskt lidande kan inte heller ge en stat ett permanent moraliskt frikort. Ett folk kan vara offer i en historisk period och samtidigt, genom den stat det senare bygger, komma att utöva makt över andra människor. Det ena upphäver inte det andra. Just därför måste Israel bedömas utifrån samma principer som alla andra stater. Historien förklarar varför säkerhet är så central för Israel, men historien kan inte avgöra vad som är rätt eller fel i dagens handlingar.
Det är också här omvärldens agerande blir svårt att förstå. När Ryssland invaderar Ukraina talar europeiska regeringar med rätta om folkrätt, territoriell integritet och nationers rätt till självbestämmande. Sanktioner införs, diplomatiska relationer förändras och politiska ledare ställs till svars. Men när Israel agerar militärt i Gaza och andra delar av regionen blir reaktionerna ofta betydligt försiktigare. Omvärlden kan naturligtvis ha olika bedömningar av de juridiska och säkerhetspolitiska förutsättningarna i olika konflikter, men principen måste ändå vara densamma: internationell rätt kan inte vara beroende av vem som bryter mot den eller vilka politiska allianser landet har.
Det är just denna selektivitet som riskerar att urholka förtroendet för den internationella rättsordningen. Om människor i olika delar av världen upplever att vissa staters handlingar fördöms kraftfullt medan andra möts med försiktiga formuleringar och uppmaningar till återhållsamhet, skapas en bild av att reglerna inte gäller lika för alla. Det är en farlig utveckling. Internationell rätt måste vara universell för att ha någon verklig betydelse. Den måste gälla även när det är obekvämt, även när det gäller en allierad och även när den politiska kostnaden för att agera är hög.
Samtidigt måste vi våga se den långsiktiga konsekvensen av en politik där militär makt blir det främsta svaret på säkerhetsproblem. Bombningar kan slå ut militära mål, men de kan inte skapa försoning. Murar och militära kontrollpunkter kan skapa en känsla av säkerhet på kort sikt, men de löser inte den grundläggande konflikten. Om människor under generationer lever utan frihet, utan möjlighet att påverka sin framtid och med erfarenheten av att deras liv och hem kan förstöras utan att omvärlden ingriper, skapas ett hat och en desperation som riskerar att leva vidare i generation efter generation. På samma sätt skapar attacker mot israeliska civila rädsla och trauma som också förs vidare. Det är denna spiral av våld, rädsla och hämnd som måste brytas.
Därför är frågan om Israels politik också en fråga om världsfreden. När konflikten stannar inom ett begränsat område är den redan en tragedi. Men när den samtidigt spiller över till Libanon, Syrien och andra delar av regionen ökar risken för en större konflikt där fler länder dras in. I en region där flera stater och väpnade aktörer redan är involverade kan en enda militär händelse få konsekvenser som ingen längre kan kontrollera. Och när stormakter samtidigt har politiska, militära och ekonomiska intressen i området blir frågan ännu större. Det som börjar som en regional konflikt kan snabbt få internationella konsekvenser.
Det är mot den bakgrunden som frågan om sionismen måste diskuteras mer nyanserat. Det vore både historiskt och politiskt fel att beskriva all sionism som en och samma sak. Men det är lika fel att hävda att sionismen därför inte får kritiseras. Precis som andra nationalistiska ideologier måste den kunna granskas utifrån vilka politiska konsekvenser den får. Om en viss tolkning av sionismen används för att legitimera permanent ockupation, territoriell expansion eller att ett folks rättigheter underordnas ett annat folks nationella anspråk, måste detta kunna ifrågasättas. En ideologi blir inte immun mot kritik för att den vuxit fram ur ett historiskt trauma.
Den kanske viktigaste utgångspunkten borde egentligen vara mycket enkel: människoliv har samma värde. Ett israeliskt liv är inte mer värt än ett palestinskt liv, precis som ett palestinskt liv inte är mer värt än ett israeliskt. Om vi verkligen menar det måste principen också få konsekvenser för hur vi ser på konflikten. Då måste vi kunna fördöma dödandet av israeliska civila utan att därför acceptera dödandet av palestinska civila. Då måste vi kunna kräva israelisk säkerhet utan att acceptera palestinsk ofrihet. Och då måste vi kunna kräva palestinskt självbestämmande utan att förneka Israels existens eller dess befolknings rätt till säkerhet.
Det är därför jag menar att den verkliga frågan inte är om vi ska välja sida mellan folk. Den verkliga frågan är om vi är beredda att försvara samma principer oavsett vem som bryter mot dem. Israel måste kunna granskas och kritiseras precis som alla andra stater. Den israeliska regeringen måste kunna hållas ansvarig för sina beslut. Politiska ideologier måste kunna diskuteras. Och omvärlden måste våga använda sitt politiska och ekonomiska inflytande när folkrätten hotas.
Så frågan kvarstår: Har Israel, i skuggan av sin historiska utsatthet och med hänvisning till sin egen säkerhet, gått från att uppfattas som ett historiskt offer till att i allt högre grad uppfattas som en stat som själv utövar förtryck och militär dominans? Och har vissa former av politisk sionism blivit en del av den utveckling som håller konflikten vid liv och därmed hotar freden i Mellanöstern och i förlängningen världsfreden?
Det är en obekväm diskussion. Men om vi verkligen vill ha fred måste vi våga föra den.
Inte genom att demonisera judar. Inte genom att kollektivt skuldbelägga palestinier. Inte genom att förneka någons historiska lidande.
Utan genom att hålla fast vid en enkel princip:
Ingen stat, ingen regering och ingen politisk ideologi får stå över människovärdet och den internationella rätten.
Kari Parman
