Fredagen på Eksjö Stadsfest gav mig några euforiska timmar. Det här var något jag hade sett fram emot i runda slängar 30 år. När jag först såg bokningen av Wild Rover och Lifvens var det ungefär sådär att jag bara släppte allt. En sån där grej då jag minns exakt var jag var när jag fick reda på det.
Jag kan knappt beskriva hur mycket Wild Rover och Lifvens har betytt för mig. Första gången jag hörde de förstnämnda var via Sveriges Radio som sände live från Hultsfredsfestivalen 1992. Jag har fortfarande inspelningen kvar på kassettband. Sändningen inleddes med Silverskatten, en väldigt småländsk cover av Star of The County Down. Pang, boom! Jag var fast i den irländska folkmusiken, den greppade mig lika hårt som punken hade gjort ett par år tidigare och har bara utvecklats mer och mer för mig sedan dess.
1995 åkte jag på min första Hultsfredsfestival, flera favoritband skulle spela och som vanligt hade festivalen en imponerande line up. För mig var det stort med Millencolin, Nationalteatern och Räserbajs. Men inget lockade mer än Wild Rover. Trots det höll det på att bli som vanligt, ännu en missad konsert. Många som varit på festival fattar nog, man är ung och festen på campingen är en stor del av festivallivet.
Något fick mig dock att blänga på klockan i rättan tid, jag var nästan längst bort på campingen och hade förmodligen hittat lite roligt folk att partaja med. Jag minns hur jag sprang, sprang och sprang, över tältlinor, över vattenpölar och förmodligen över en och annan stackars människa. Jag hann precis i tid till att de drog igång. Det var en otrolig stämning i publiken, det var sång och skrän och dans för att citera bandet själva i låten Fy skråen vicket härj.
1996 var det ungefär likadant, kanonband som Bad Religion, Pennywise, Disfear och många andra men på mitt schema var det Lifvens Vänner som var starkast inringat i rött. Lifvens, som de heter sedan många år tillbaka hade bildats ur Wild Rover, jag har inte riktigt förstått än hur det kom sig. Medan de flesta av mina polare gick för att se Iggy Pop gick jag för att se Lifvens och jag har aldrig ångrat det valet.
Det här är alltså 30 år sedan och trots att båda banden har spelat en hel del sedan dess har jag aldrig haft möjligheten att se något av dem eftersom de mest har spelat nere i Småland av förståeliga skäl. Texterna handlar till stor del om gamla historier från Kalmar Län. Men för några veckor sedan dök den där nyheten upp som fick mitt hjärta att slå dubbla slag, både Wild Rover och Lifvens var bokade till Eksjö Stadsfest för att spela – tillsammans! Den här gången kunde jag bara inte missa det.
Anledningen till att de gjorde den här spelningen tillsammans var minst sagt både tråkig och fin. Hunky Dory som skulle ha spelat ställde in på grund av det tragiska som hände i Köpenhamn under fotbolls-VM där en svensk supporter miste livet efter en misshandel. Supportern hade nära släktband till en i Hunky Dory. Istället blev Wild Rover tillfrågade att spela som även bjöd in Lifvens. Tillsammans skänkte de allt gage till den avlidna supporterns barn. En solidaritet som världen behöver mer av.
Nu stod de alltså där tillsammans på Lilla Torgets scen mitt i Eksjö, 30 år äldre än sist, vilket förvisso gäller mig också även om jag sopades tillbaka till den där kvällen i Hultsfred, jag kände mig nästan som 16 igen, kanske något tyngre dock. Och så många gånger som jag har lyssnat på deras skivor i alla möjliga sammanhang skulle jag nog inte haft några problem att kunna spelat med i varenda låt på Tin Whistle. För Wild Rover ligger till 100 procent bakom att jag började spela det instrumentet och jag har spelat med till inspelningarna så många gånger.
Publiken i Eksjö visade exakt samma glädje som de där gångerna på Hultsfredsfestivalen, folk i alla åldrar studsade runt, sjöng med och hade bara riktigt jävla roligt. Mjölkbilen (Take me home, Country Roads) har utan tvekan nått fram till den småländska ungdomen, jag älskar den så klart också men för mig slår ändå Fy Skråen, Ramlar och rumlar (A pair of brown eyes), Hultsfré Marken (Sally MacLennane) och Auld Triangle något högre. De gamla klassikerna i sammanhanget får man väl säga. Visst, jag saknade Raggle Taggle Gypsy men jag förstår att de var tvungna att sålla lite. Euforin var ändå totalt när de avslutade med den antifascistiska låten Ghosts Of Cable Street av The Men They Couldn’t Hang. Bara presentationen av den gav mig gåshud och de levererade den kraftfulla låten helt perfekt, jag hoppas inte att min sång störde alltför mycket haha.
Jag kan inte nog tacka Wild Rover, Lifvens och Eksjö Stadsfest för den här kvällen. Jag har levt på de där spelningarna i Hultsfred i 30 år och kan nog leva 30 år till på den här. Jag hoppas dock att det inte ska behöva dröja lika lång tid innan jag får hoppa och sjunga med till låtarna live igen. Än en gång, tack för allt!
Foto, film & text: Mikael Ström
