Det finns en tid då mediernas främsta uppgift var att informera, granska makten och ge medborgarna ett sakligt underlag för att bilda sig en egen uppfattning. Den tiden känns ibland avlägsen.
I dag möts vi allt oftare av rubriker som är konstruerade för att väcka ilska, rädsla eller nyfikenhet snarare än för att förmedla kunskap. Klick har blivit en hårdvaluta, och sanningen får ibland stå tillbaka för sensationslystnad. Kanske är det därför dags att sluta kalla en del av innehållet för ”nyheter”. Ett mer träffande namn vore ”dumheter”.
Det handlar inte bara om rena lögner. Även halvsanningar, lösryckta citat och rubriker som medvetet förvränger innehållet bidrar till en allt mer polariserad samhällsdebatt. När komplexa frågor reduceras till enkla slagord förlorar vi möjligheten till ett nyanserat samtal.
Sociala medier har förstärkt utvecklingen. Där belönas den som skriker högst, inte den som argumenterar bäst. Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant – bara om vad som engagerar. Resultatet blir ett informationslandskap där rykten sprids snabbare än fakta och där känslor ofta vinner över eftertanke.
Men ansvaret ligger inte enbart hos medierna. Vi läsare måste också bli mer kritiska. Vi behöver ställa frågor: Vem tjänar på den här berättelsen? Vilka källor finns? Saknas viktig information? Att okritiskt dela vidare det som bekräftar våra egna åsikter gör oss till en del av problemet.
En demokrati bygger på att människor har tillgång till tillförlitlig information. Om nyhetsförmedlingen i stället präglas av förenklingar, överdrifter och desinformation riskerar förtroendet för både medier och demokratiska institutioner att urholkas.
Därför är det dags att ställa högre krav – på journalister, mediehus, sociala plattformar och på oss själva. Först när fakta åter får väga tyngre än klick kan vi åter tala om nyheter. Fram till dess känns det ibland mer rättvisande att kalla en del av flödet för just: dumheter.
Kari Parman
