Sverige behöver våga diskutera demokratins spelregler
Sverige brukar med rätta vara stolt över sin demokrati. Vi har fria val, allmän rösträtt, starka demokratiska institutioner och ett parlament där partierna får mandat i förhållande till hur väljarna har röstat. Vårt proportionella valsystem har under lång tid gett oss bred representation och tvingat fram kompromisser mellan politiska partier. Det är värden som ska försvaras. Men demokrati handlar inte bara om representation. Den handlar också om makt, mandat och ansvar.
Därför finns det anledning att ställa en obekväm fråga: Har vårt proportionella system blivit så komplicerat att det ibland blivit svårt för väljarna att förstå vem som faktiskt styr – och därmed vem som ska hållas ansvarig? Kanske är det dags att våga diskutera ett alternativ. Inte för att avskaffa demokratin, inte för att försvaga oppositionen och inte för att göra Sverige mindre demokratiskt, utan för att diskutera om demokratin skulle kunna bli tydligare genom ett mer majoritärt system, där den som vinner valet också får möjlighet att styra och sedan får stå till svars inför väljarna.
När vinnaren inte riktigt blir vinnare
I ett proportionellt system fördelas mandaten efter hur väljarna röstar. Det innebär att även mindre partier kan få representation och att många olika politiska uppfattningar får plats i parlamentet. Det är en styrka. Men det skapar också en annan verklighet. Det parti eller block som får flest röster behöver inte nödvändigtvis kunna styra på egen hand. Regeringsmakten kan bli beroende av andra partier, budgetar kan kräva komplicerade uppgörelser och politiken kan bli resultatet av kompromisser där partier både vinner och förlorar delar av sina vallöften. Det är parlamentarisk demokrati som den är tänkt att fungera.
Men någonstans på vägen uppstår en fråga som borde vara central i varje demokrati: Vem är det egentligen som väljarna ska hålla ansvarig? Om regeringen fattar ett beslut kan regeringen hänvisa till samarbetspartierna. Samarbetspartierna kan samtidigt säga att de tvingades kompromissa med regeringen. Oppositionen kan kritisera regeringens politik, trots att den kanske själv har medverkat till en uppgörelse som möjliggjort delar av den. När något fungerar kan flera partier ta åt sig äran. När något går fel kan flera peka åt olika håll.
Risken är att vi får en demokrati där många har inflytande, men där ingen riktigt har hela ansvaret. Det är en demokratisk paradox. Vi har byggt ett system som är utmärkt på att fördela inflytande, men som ibland kan vara betydligt sämre på att tydliggöra vem som faktiskt har makten och därmed också ansvaret.
Tänk om vinnaren faktiskt fick styra
I ett mer majoritärt system är grundprincipen betydligt enklare: Den som vinner valet får mandat att styra. Oppositionen får vara opposition. Den ska granska, kritisera och lägga fram alternativ, men behöver inte samtidigt bära ett indirekt regeringsansvar genom olika överenskommelser. Det är så demokratier som Storbritannien och Kanada i olika former har organiserat sina parlamentariska system. Även USA bygger i stor utsträckning på majoritetsprinciper, även om det amerikanska systemet skiljer sig betydligt från de parlamentariska systemen.
Poängen är inte att kopiera något av dessa länder. Poängen är att konstatera att demokrati kan organiseras på olika sätt och att det därför borde vara fullt legitimt att diskutera om vårt sätt är det bästa. Tänk om det politiska budskapet inför ett val kunde vara så enkelt: Här är vårt program. Röstar ni på oss och vi vinner, får vi mandat att genomföra det. Då blir också ansvaret tydligt. Om regeringen lyckas kan väljarna belöna den. Om regeringen misslyckas kan väljarna avsätta den. Det finns ingenstans att gömma sig bakom komplicerade regeringsunderlag, stödpartier eller kompromisser.
Vinnaren styr. Vinnaren ansvarar. Väljarna avgör nästa gång. Det är en mycket enkel demokratisk ansvarskedja.
Men är majoritet alltid rätt?
Självklart finns det allvarliga invändningar. Ett majoritärt system kan innebära att ett parti eller block får mycket stor makt trots att en betydande del av väljarna röstat på andra alternativ. Mindre partier kan få svårare att göra sig gällande och stora väljargrupper kan känna att deras röster inte får tillräckligt genomslag. Det får vi inte blunda för.
Demokrati är mer än att räkna röster och utse en vinnare. Ett majoritärt system måste därför balanseras av starka demokratiska institutioner. Oppositionen måste ha verkliga möjligheter att granska makten, fria medier måste kunna granska regeringen, domstolar och myndigheter måste kunna stå självständiga och grundläggande fri- och rättigheter måste skyddas. Demokrati får aldrig reduceras till principen att vinnaren får göra precis vad den vill.
Men det finns en annan risk som också måste diskuteras: att vi i vår strävan efter att alla ska få vara med och påverka till slut skapar ett system där det blir svårt att veta vem som faktiskt bestämmer. Och då uppstår den kanske viktigaste frågan: Vad är egentligen mest demokratiskt, maximal representation eller tydligt ansvar?
Och sedan har vi kommunerna och regionerna
Problemet med ansvarsfördelningen blir ännu tydligare när vi lämnar riksdagen. Sverige har 290 kommuner och 21 regioner. På dessa nivåer finns folkvalda politiska församlingar med egna majoriteter, som inte sällan motarbetar den sittande regeringen, med egna budgetar och betydande ansvar för människors vardag. Det kommunala och regionala självstyret är en viktig del av svensk demokrati. Det ska vi inte avfärda. Men samtidigt måste vi våga diskutera konsekvenserna av att Sverige politiskt kan dra åt helt olika håll på olika nivåer.
Riksdagen kan ha en tydlig majoritet och regeringen kan ha ett tydligt mandat, samtidigt som en region har en helt annan politisk majoritet och kommunen ytterligare en. Det innebär att väljaren kan rösta på en politisk riktning i riksdagsvalet, en annan i regionvalet och en tredje i kommunvalet. Det är fullt legitimt och en del av vår demokratiska modell. Men det skapar också en komplicerad ansvarskedja.
Tänk exempelvis att staten vill genomföra en reform inom vården, skolan, infrastrukturen eller äldreomsorgen, medan regionen eller kommunen har en annan politisk majoritet och prioriterar annorlunda. Vem är då ansvarig när resultatet uteblir? Regeringen? Regionpolitikerna? Kommunpolitikerna? Alla? Eller ingen?
Det är inte svårt att föreställa sig hur politiker på olika nivåer kan hänvisa till varandra när något inte fungerar. Regeringen kan säga: Det är kommunens ansvar. Kommunen kan svara: Vi har inte fått tillräckliga resurser från staten. Regionen kan säga: Det är regeringens beslut som skapar problemen. Och regeringen kan i sin tur svara: Det är regionens ansvar att verkställa.
Till slut står medborgaren där och undrar: Vem ska jag egentligen rösta bort?
Självstyre är inte samma sak som ansvarsfrihet
Det här är inte ett argument för att avskaffa kommuner eller regioner. Men vi måste skilja på två saker: självstyre och ansvar. Om kommuner och regioner ska ha betydande makt måste också väljarna kunna se vilket ansvar de faktiskt har. Och om staten samtidigt bestämmer de ekonomiska ramarna måste det vara tydligt vilket ansvar staten har.
Annars får vi en situation där den politiska makten är uppdelad mellan flera nivåer, medan ansvaret för resultatet blir diffust. Det kan vara demokratiskt korrekt, men det kan också vara demokratiskt frustrerande. För medborgaren spelar det mindre roll vem som formellt bär ansvaret om ingen tydligt tar det när verksamheten inte fungerar.
Det är därför frågan om ett majoritärt system inte bara handlar om hur vi utser regeringen. Den handlar om hela den demokratiska ansvarskedjan – från riksdag och regering till kommuner och regioner.
Representation eller handlingskraft?
Förespråkare för det proportionella systemet kommer med rätta att säga att det speglar väljarnas åsikter bättre. Det är sant. Men det finns också en annan sida. Om sju eller åtta partier ska samsas om makten blir varje regering i någon mening beroende av kompromisser. Kompromisser kan vara bra. De kan förhindra tvära kast och tvinga fram långsiktiga lösningar.
Men kompromisser kan också urvattna politiken. Väljarna kan gå till valurnorna och rösta på ett tydligt program för att sedan upptäcka att resultatet efter förhandlingarna blev något helt annat. Då uppstår frågan: Hur mycket av väljarnas mandat får egentligen regeringen använda?
I ett majoritärt system är svaret tydligare: Du vann. Du fick mandatet. Nu ska du leverera. Och vid nästa val kommer domen.
Det innebär inte att majoritetsstyre automatiskt leder till bättre politik. Det innebär däremot att sambandet mellan valresultat, politiska beslut och ansvar blir tydligare. Det är en skillnad som inte bör underskattas.
Väljarna måste få tillbaka makten
Det finns en risk i alla politiska system att politiken börjar handla mer om spelet än om resultatet. Vilka partier kan samarbeta? Vem kan få igenom sin budget? Vilket parti kan bli vågmästare? Vem kan få ministerposter? Vilken kompromiss kan hålla regeringen vid makten? Allt detta är en del av parlamentariken.
Men demokratins slutmål borde vara något annat: att väljarnas vilja omsätts i politisk riktning och att makten sedan kan utkrävas. Det är där ett majoritärt system har en attraktiv enkelhet.
Väljarna väljer. Vinnaren styr. Oppositionen granskar. Resultaten utvärderas. Väljarna väljer igen.
Det är svårt att missförstå vem som har ansvaret.
Sverige behöver inte kopiera någon annan
Debatten behöver inte handla om att Sverige ska bli Storbritannien, USA eller Kanada. Vi kan utveckla en svensk modell. Kanske behöver vi exempelvis diskutera om regeringsmakten ska knytas tydligare till valresultatet. Kanske ska det krävas ett tydligare mandat för att få bilda regering. Kanske kan ett majoritärt inslag kombineras med proportionell representation.
Samma diskussion kan föras om kommuner och regioner. Ska den politiska majoritet som vinner ett val också få ett tydligare mandat att genomföra sitt program? Och ska den sedan bära det fulla politiska ansvaret för resultatet?
Det är frågor som är värda att diskutera. Inte minst därför att dagens system inte är någon naturlag. Det är en demokratisk konstruktion som människor har skapat och som människor också kan förändra. Att diskutera demokratins spelregler är därför inte ett hot mot demokratin. Tvärtom kan det vara ett tecken på att demokratin fungerar.
Demokrati måste också vara begriplig
Vi talar ofta om behovet av att stärka demokratin. Men demokrati handlar inte bara om valdeltagande, representation och antalet partier i parlamentet. Demokrati handlar också om att medborgaren förstår hur makten fungerar.
En väljare ska kunna se: Jag röstade. Det här blev resultatet. Den här majoriteten fick makten. Det här gjorde de. Och vid nästa val kan jag belöna eller straffa dem.
Det är en stark demokratisk idé. Kanske starkare än vi ibland vill erkänna.
För vad är alternativet? Ett system där regeringen säger att den måste ta hänsyn till samarbetspartier, samarbetspartierna säger att de inte har fullt ansvar eftersom de inte sitter i regeringen, kommunen hänvisar till regionen, regionen hänvisar till staten och staten hänvisar till kommunalt självstyre. Och väljaren står mitt emellan och undrar vem som egentligen styr.
Det är dags att våga diskutera om Sverige behöver mindre av detta. Inte mindre demokrati. Inte mindre representation. Men kanske mindre politisk otydlighet.
Borde vinnaren få styra?
Det är den grundläggande frågan. Inte för att majoriteten alltid har rätt, inte för att kompromisser alltid är dåliga och inte för att oppositionens betydelse ska minska. Utan för att demokrati också måste handla om att någon faktiskt får mandat att fatta beslut – och sedan måste stå till svars för dem.
Kanske behöver Sverige därför våga tänka om kring demokratins spelregler. Kanske behöver vi ett system där väljarna inte bara utser sina representanter, utan också tydligare utser den politiska riktning som ska styra landet.
För i slutändan borde demokratins ansvarskedja vara enkel:
Väljarna väljer.
Vinnaren styr.
Oppositionen granskar.
Resultatet utvärderas.
Väljarna avgör igen.
Det är inte mindre demokrati.
Det kan faktiskt vara tydligare demokrati.
Och kanske är det just det Sverige behöver.
Kari Parman
