Sverige brukar lyftas fram som ett land med starka statsfinanser och en låg statsskuld. Det är i grunden positivt. Men den bilden döljer en annan verklighet som alltför sällan diskuteras: de svenska hushållens skuldsättning.
Enligt Eurostat uppgår de svenska hushållens skulder till omkring 82,8 procent av BNP. EU-genomsnittet ligger på 49,4 procent. Det innebär att svenska hushåll är skuldsatta till en nivå som är närmare 70 procent högre än genomsnittet inom EU.
Jämförelsen med andra europeiska länder väcker frågor. I Spanien uppgår hushållens skulder till cirka 42,9 procent av BNP, i Grekland till 38,0 procent och i Italien till endast 35,9 procent. Länder som under många år beskrivits som ekonomiskt svaga har alltså betydligt mindre skuldsatta hushåll än Sverige.
Hur kunde det bli så?
En viktig förklaring är en politik som under flera decennier drivit upp bostadspriserna. Låga räntor, generösa kreditvillkor, ränteavdrag och ett alltför lågt bostadsbyggande har tillsammans skapat en marknad där människor tvingats skuldsätta sig allt mer för att kunna köpa en bostad. I praktiken har stigande bostadspriser blivit en motor i den svenska ekonomin.
Riksbanken har under lång tid bedrivit en penningpolitik med historiskt låga, och under en period till och med negativa, räntor. Syftet var att stimulera ekonomin och få upp inflationen. Men en bieffekt blev kraftigt stigande bostadspriser och snabbt växande hushållsskulder. Samtidigt har regering efter regering varit ovillig att genomföra de strukturreformer som hade kunnat skapa en bättre balans på bostadsmarknaden.
När inflationen tog fart och räntorna höjdes blev konsekvenserna tydliga. Vanliga löntagare och barnfamiljer fick se sina boendekostnader öka dramatiskt. Många hushåll tvingades minska sin konsumtion för att klara räntor och amorteringar. Det drabbar inte bara den enskilda familjen utan hela samhällsekonomin. Handeln bromsar in, företag får färre kunder, investeringar skjuts på framtiden och arbetslösheten riskerar att öka.
De som drabbas hårdast är inte de ekonomiskt starkaste grupperna, utan vanliga löntagare, unga vuxna som försökt ta sig in på bostadsmarknaden och pensionärer med små ekonomiska marginaler. När allt större delar av inkomsten går till boendet ökar också de ekonomiska klyftorna.
Den höga skuldsättningen innebär dessutom en betydande risk för Sveriges finansiella stabilitet. Om bostadspriserna skulle falla kraftigt kan många hushåll få lån som överstiger bostadens värde. Erfarenheter från andra länder visar att en sådan utveckling kan få långvariga konsekvenser för hela ekonomin.
Det är därför hög tid att diskutera orsakerna, inte bara symptomen. Sverige behöver en bostadspolitik som gör det möjligt att efterfråga en bostad utan livslång skuldsättning. Det behövs fler prisvärda bostäder, bättre balans mellan utbud och efterfrågan och ekonomiska reformer som minskar beroendet av ständigt ökande bostadspriser.
Det är också dags att ifrågasätta ett ekonomiskt synsätt där stigande bostadspriser nästan alltid beskrivs som något positivt. För den som redan äger sitt boende kan det innebära ökade tillgångar på papperet. För unga människor och hushåll utan stora ekonomiska resurser innebär det i stället högre trösklar, större lån och en ökad ekonomisk utsatthet.
Att Sverige har en låg statsskuld är bra. Men det får inte användas för att dölja att svenska hushåll hör till de mest skuldsatta i Europa. Ett lands ekonomi kan inte betraktas som långsiktigt hållbar om statens goda finanser bygger på att medborgarna samtidigt tvingas bära allt större privata skulder.
Den svenska modellen har länge byggt på ekonomisk trygghet och relativt små klyftor. När hushållens skulder når nivåer som tillhör de högsta i Europa finns det anledning att fråga sig om vi håller på att lämna den modellen bakom oss. Den frågan förtjänar en betydligt större plats i den offentliga debatten än den har i dag.
Kari Parman
