Det gör ont att se hur Sverige förändras. Inte över en natt, utan steg för steg. Nästan omärkligt har ett land som en gång byggde sin styrka på solidaritet, gemensamt ansvar och jämlikhet förvandlats till ett samhälle där marknaden tillåts styra områden som tidigare handlade om människors trygghet, rättvisa och värdighet.
Vi får ständigt höra att jobbskatteavdrag, RUT och ROT, avskaffad statlig fastighetsskatt, slopad värnskatt, avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt samt lägre beskattning av kapital är nödvändiga reformer för att skapa tillväxt och välstånd.
Men den avgörande frågan är: välstånd för vem?
Samtidigt som skatterna på höga inkomster, stora förmögenheter och kapital har sänkts har resurserna till den gemensamma välfärden blivit allt knappare. Kommuner och regioner tvingas skära ned på äldreomsorg, sjukvård och skola. Personal springer allt fortare medan köerna växer och kvaliteten pressas tillbaka.
Det talas ofta om bidragsfusk. Självklart ska den som fuskar ställas till svars. Men varför läggs inte samma politiska kraft på att bekämpa avancerat skattefusk och aggressiv skatteplanering, där betydligt större belopp varje år försvinner från den gemensamma ekonomin? Varför väcker den som tigger på gatan större politiskt engagemang än miljarderna som aldrig beskattas?
Och varför tycks ansvar gälla olika beroende på vem man är?
När en enskild människa gör fel väntar hårda sanktioner. När banker hamnar i djupa kriser går staten in för att rädda det finansiella systemet. Det kan vara nödvändigt för att skydda samhällsekonomin, men det väcker en berättigad fråga: Varför socialiseras förlusterna medan vinsterna privatiseras?
Samma logik präglar sjukvården. Administrativt centraliseras verksamheten samtidigt som vården delas upp mellan allt fler aktörer. Patienter skickas mellan vårdcentraler, specialistmottagningar och privata vårdgivare utan att någon tar ett samlat ansvar. Effektivitet har blivit ett självändamål, medan kontinuitet och helhetssyn får ge vika.
Sverige är dessutom internationellt ovanligt genom att tillåta skattefinansierade vinstdrivande företag inom välfärden. Den svenska skolmodellen, där offentliga medel finansierar vinstdrivande aktiebolag, saknar i praktiken motsvarighet i de flesta jämförbara OECD-länder. Samtidigt visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att en majoritet av svenska folket vill begränsa eller stoppa vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Ändå händer nästan ingenting.
Även skolpolitiken väcker grundläggande frågor. Ska våra gemensamma skattemedel finansiera religiöst drivna skolor? Ska ett skolval som bidrar till ökad segregation utifrån socioekonomisk bakgrund – och ofta även etnicitet – fortsätta att förstärka klyftorna? Om skolan ska vara demokratins mötesplats måste den förena människor, inte sortera dem.
På klimatområdet ser vi samma mönster. Klimatfrågan får gång på gång stå tillbaka för kortsiktiga ekonomiska intressen, samtidigt som de som varnar för utvecklingen möts av misstänkliggöranden och hån. Men naturen röstar inte i val. Den följer fysikens lagar. Vetenskapen är tydlig: människans utsläpp driver den globala uppvärmningen. Diskussionen borde handla om lösningar – inte om att misstänkliggöra budbärarna.
Kriminalpolitiken har på samma sätt blivit allt mer symbolisk. Hårdare straff kan vara motiverade för grova brott, men de räcker inte. Om rekryteringen till de kriminella gängen ska brytas krävs också investeringar i skolan, socialtjänsten, fritidsverksamheten och tidiga sociala insatser. Straff kan hantera konsekvenserna. De löser sällan orsakerna.
Ändå domineras samhällsdebatten av enkla slagord: avveckla, privatisera, avreglera, utvisa och straffa hårdare. Komplexa samhällsproblem reduceras till valaffischer.
Under flera decennier har den gemensamma sektorn monterats ned bit för bit. Anställningstryggheten har försvagats. Strejkrätten har begränsats. Allt större delar av välfärden har konkurrensutsatts. Medborgare har blivit kunder. Patienter har blivit produktionsenheter. Elever har blivit marknadsandelar.
En viktig drivkraft bakom utvecklingen är styrfilosofin New Public Management, där mätbarhet, ekonomiska incitament och konkurrens ofta värderas högre än professionellt omdöme, kontinuitet och mänskliga behov. Effektivitet är viktigt. Men när ekonomiska modeller blir viktigare än människan har vi tappat riktningen.
Ett land kan inte enbart mätas i BNP, budgetdisciplin eller aktieutdelningar.
Det måste också mätas i trygghet, tillit, jämlikhet och människovärde.
Den verkliga frågan är därför inte hur mycket marknad Sverige tål.
Den verkliga frågan är hur mycket av vår gemensamma välfärd vi är beredda att förlora innan vi inser att allt faktiskt inte bör vara till salu.
När blev marknaden viktigare än människan?
Kari Parman
