Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har uttryckt sig så här, och jag citerar: ”Sverige har för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”.
Så uttalar sig den person som aspirerar på en ministerpost i en eventuell regering efter höstens val. Vilka åtgärder tänker han sig då vidta för att åtgärda det han ser som ett politiskt problem?
För ett hundra år sedan pekades Tysklands judar ut på liknande sätt. De ansågs av det nazistiska partiet inte vara fullvärdiga medborgare i den tyska nationen. Denna exkludering var en grundpelare i den fascistiska ideologin och den förs vidare av SD inför det kommande valet i september.
Den tidigare vice talmannen i riksdagen, Björn Söder (SD), har på liknade sätt sagt att samer, judar och romer inte kan vara svenskar. Efter hård kritik ursäktade han sig med att säga: ”Det ska vara upp till individen att själv få bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen.” Jämför det med vad Ludvig Asplund sa i det inledande citatet. Sverigedemokrater slår knut på sig själva för att slingra sig undan välgrundad kritik av sin fascistiska politik.
Jag har sedan SD kom in i riksdagen hävdat att SD inte kan få mer än runt 20 % av väljarnas röster. Så utbredd är inte rasism och fördomsfullhet i vårt land. Men, med stöd av M, KD, och L har de erövrat en maktposition som inger oro. En röst på något av dessa partier är indirekt samtidigt en röst på Sverigedemokraterna.
Det är dock glädjande att Liberalerna enligt den senaste opinionsundersökningen inte når upp till två procent. Ärliga liberaler har i stor utsträckning lämnat det parti som övergivit flera av sina grundsatser.
Hans Skagerlind
