Från den 1 juni 2026 gäller ett nytt lönekrav för arbetstillstånd i Sverige. För att en person från ett land utanför EU ska kunna få arbetstillstånd måste lönen uppgå till minst 34 470 kronor i månaden, motsvarande 90 procent av medianlönen.
Regeringen säger sig vilja motverka lönedumpning och arbetslivskriminalitet. Ambitionen är lovvärd. Men bakom den politiska retoriken döljer sig en rad frågor som regeringen inte verkar vilja svara på. Den mest uppenbara är denna:
Vem ska göra jobben?
Sverige lider redan av omfattande arbetskraftsbrist inom äldreomsorgen, vården, industrin, transportsektorn, restaurangnäringen, hotellbranschen och jordbruket. Arbetsgivare vittnar om svårigheter att hitta personal samtidigt som stora pensionsavgångar väntar under de kommande åren.
Trots detta väljer regeringen att göra det svårare att rekrytera människor som faktiskt vill arbeta.
Men det finns en ännu märkligare motsättning.
Om en lön på 34 470 kronor anses vara den absoluta miniminivån för att en person från Indien, Thailand, Filippinerna eller Ukraina ska få arbeta i Sverige, varför tillåter då regeringen att hundratusentals svenskar och EU-medborgare arbetar för betydligt lägre löner?
Det är en fråga som förtjänar ett svar.
För verkligheten är att stora grupper på svensk arbetsmarknad tjänar mindre än den nya gränsen. Undersköterskor, barnskötare, vårdbiträden, lokalvårdare, butiksanställda, hotellpersonal, restauranganställda och personliga assistenter ligger ofta långt under 34 470 kronor i månaden.
Om regeringen verkligen anser att det inte går att leva på dessa löner, varför accepterar man då att svenska medborgare och EU-medborgare arbetar för dem?
Och om regeringen anser att lönerna är rimliga för svenska och europeiska arbetstagare, varför är de då inte tillräckliga för en person från ett land utanför EU?
Logiken haltar betänkligt.
I praktiken skapar regeringen två olika arbetsmarknader.
En där svenska och europeiska arbetstagare får arbeta för löner som marknaden och kollektivavtalen sätter.
Och en annan där människor från resten av världen bara är välkomna om deras lön överstiger en politiskt fastställd gräns som många svenskar själva aldrig når upp till.
Det är svårt att beskriva detta som något annat än diskriminerande.
Särskilt märkligt blir det när regeringen samtidigt hävdar att arbetskraftsinvandring ska vara behovsstyrd. Om en arbetsgivare inte hittar personal i Sverige eller inom EU, om kollektivavtal följs och om lönen är avtalsenlig – varför ska då staten lägga sig i och säga nej?
Är det verkligen politikernas uppgift att avgöra vilka yrken som är tillräckligt fina för att människor från andra delar av världen ska få arbeta inom?
Samhället fungerar inte så.
Någon måste köra bussarna.
Någon måste ta hand om våra äldre.
Någon måste städa skolorna.
Någon måste servera maten på restaurangerna.
Någon måste hålla industrin igång.
Det är arbeten som är nödvändiga för att samhället ska fungera, men många av dem når inte upp till regeringens nya lönekrav.
Konsekvensen riskerar att bli färre anställda, större personalbrist och ökade problem för välfärden och näringslivet.
Det är därför den avgörande frågan kvarstår:
Om 34 470 kronor är den lägsta acceptabla lönen för att en person från ett land utanför EU ska få arbeta i Sverige, varför tillåter regeringen samtidigt att miljontals svenskar och EU-medborgare arbetar för mindre?
Antingen är lönen tillräcklig för jobbet.
Eller så är den inte det.
Regeringen kan inte hävda båda sakerna samtidigt.
Och innan ännu fler hinder reses för människor som vill arbeta och bidra till Sverige borde regeringen svara på en betydligt viktigare fråga än vilken lön som står på lönebeskedet:
Vem ska göra jobben?
Kari Parman
