När högerpolitiker i dag talar varmt om den svenska välfärdsmodellen låter det ofta som om den uppstått av sig själv. Som om barnbidrag, pensioner, sjukförsäkring, semester och rimliga arbetstider vore naturlagar snarare än resultatet av hårda politiska strider. Men sanningen är en annan. Varje större social reform i Sverige har föregåtts av konflikter mellan de krafter som ville bygga ett mer jämlikt samhälle och de som motsatte sig förändring.
Socialdemokraterna har utan tvekan varit det parti som genomfört huvuddelen av välfärdsreformerna genom regeringsmakten. Men det finns en annan del av historien som alltför sällan berättas. Många av de reformer som i dag betraktas som självklara rättigheter drevs fram av det som i dag är Vänsterpartiet eller dess föregångare, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och senare Sveriges kommunistiska parti.
Vänstern har ofta fungerat som den politiska kraft som ställt de krav som socialdemokratin först betraktat som för radikala, för dyra eller för svåra att genomföra. Utan den kraften hade utvecklingen sannolikt gått betydligt långsammare.
Ta arbetstiden som exempel. Kampen för åtta timmars arbetsdag var en av arbetarrörelsens mest avgörande strider under början av 1900-talet. När reformen genomfördes 1919 mötte den hårt motstånd från högern. Samma sak gällde senare införandet av 40-timmarsveckan. I dag skulle få människor acceptera att återgå till sexdagarsvecka med arbetsdagar på tio eller tolv timmar, men någon gång betraktades även åtta timmars arbetsdag som ett samhällshot.
Samma mönster återkommer gång på gång i välfärdshistorien.
När barnbidragen byggdes ut drev vänstern på för att fler familjer skulle omfattas. Redan 1945 motionerade Sveriges kommunistiska parti om förbättrade regler och högre inkomstgränser. Två år senare fattades beslut om de allmänna barnbidragen som fortfarande utgör en grundsten i svensk familjepolitik.
Den allmänna sjukförsäkringen, a-kassan och folkpensionerna mötte också starkt motstånd från borgerligt håll. Historiska sammanställningar visar hur högern återkommande röstade nej till reformer som sjukkassa, arbetslöshetsförsäkring, höjda pensioner, barnbidrag, semesterutbyggnad och ATP-systemet.
Det är lätt att glömma detta i dag när många försöker skriva om historien. Men välfärdsstaten skapades inte genom konsensus. Den skapades genom kamp. Genom strejker, folkrörelser, facklig organisering och politiska krav som först avfärdades som orealistiska.
Just därför är det också märkligt att Vänsterpartiets betydelse i svensk politisk historia så ofta tonas ned. Visst finns det delar av partiets historia som kan diskuteras och kritiseras. Det gäller för övrigt samtliga partier med hundraåriga rötter. Men att förneka den roll som vänstern spelat för arbetstagares rättigheter och välfärdens framväxt är att förneka historiska fakta.
Gratis skolmat, förbättrade arbetsvillkor, utbyggd socialförsäkring, stärkt arbetsrätt och återkommande krav på kortare arbetstid är exempel på frågor där vänstern ofta legat före den politiska mittfåran. Även i dag driver partiet frågan om arbetstidsförkortning med bibehållen lön, på samma sätt som tidigare generationer drev kravet på åtta timmars arbetsdag och 40-timmarsvecka.
Historien visar nämligen något viktigt: de reformer som först kallas orealistiska blir ofta morgondagens självklarheter.
När arbetarrörelsen krävde semester ansågs det ansvarslöst. När den krävde pensioner sades det vara ekonomiskt omöjligt. När den krävde sjukförsäkring varnades det för systemkollaps. När den krävde kortare arbetstid påstods industrin gå under.
Inget av detta inträffade.
Tvärtom skapade reformerna ett starkare, friskare och mer produktivt samhälle. Sverige blev ett av världens mest framgångsrika länder därför att människor fick trygghet, utbildning och möjligheter, inte trots det.
I dag står vi åter inför stora samhällsutmaningar. Växande ekonomiska klyftor, privatiseringar som urholkar välfärden, stressrelaterad ohälsa och en arbetsmarknad där många människor förväntas producera mer än någonsin tidigare.
Då behöver vi också minnas hur de stora framstegen en gång blev möjliga.
De kom inte därför att makthavarna generöst delade ut rättigheter uppifrån. De kom därför att människor organiserade sig och ställde krav. Socialdemokratin genomförde många av reformerna, men vänstern var ofta den kraft som flyttade fram positionerna och gjorde det politiskt möjligt att ta nästa steg.
Det är en del av Sveriges historia som förtjänar att berättas oftare.
För utan de som vågade kräva det omöjliga hade mycket av det som vi i dag kallar svensk välfärd aldrig blivit verklighet.
Kari Parman
