Sverige rustar. Politiker talar om totalförsvar, myndigheter uppmanar medborgarna att förbereda sig för kris och krig, och broschyrer om beredskap delas ut till hushållen. Samtidigt finns det en fråga som nästan aldrig diskuteras öppet: vad händer om ett kärnvapen faktiskt används mot Sverige? Inte i teorin, inte i ett strategidokument eller i en militär rapport, utan i verkligheten.
Svaret är obehagligt. Vi är inte förberedda. Varken som samhälle eller som sjukvårdssystem.
Det finns en utbredd föreställning om att myndigheterna har planer för allt, att sjukvården kan hantera även de värsta katastroferna och att hjälp alltid kommer fram. Men kärnvapen förändrar alla förutsättningar. De är inte bara större bomber. De är vapen som samtidigt skapar en enorm explosion, en förödande tryckvåg, massiva bränder, livshotande strålning, kollapsad infrastruktur och en mänsklig katastrof av en omfattning som ingen modern sjukvård kan hantera.
Låt oss föreställa oss en kärnladdning på fem kiloton som detoneras över centrala Stockholm. Fem kiloton är förvisso mindre än bomben som fälldes över Hiroshima och obetydlig jämfört med många av de kärnvapen som finns i dagens arsenaler. Ändå skulle konsekvenserna vara katastrofala.
För människorna som befinner sig direkt under detonationen finns i praktiken ingen möjlighet att överleva. Inom bråkdelar av en sekund utvecklas temperaturer på flera miljoner grader i själva eldbollen. De som befinner sig allra närmast detonationspunkten skulle dö omedelbart, många utan att ens uppfatta vad som hänt. Längre ut träffas människor av en intensiv värmestrålning som orsakar svåra brännskador på oskyddad hud flera kilometer bort. Därefter följer tryckvågen, som färdas snabbare än en orkan och kan kasta människor genom luften, få byggnader att kollapsa och förvandla glas, metall och betong till dödligt splitter. Många som överlever de första sekunderna drabbas av omfattande brännskador, krosskador och inre blödningar. För dem börjar en kamp för överlevnad i ett samhälle där ambulans, sjukhus och räddningstjänst själva kan vara utslagna.
Men det som gör kärnvapen unika är strålningen. Den osynliga fienden som fortsätter att skörda offer långt efter att eldbollen har slocknat. Människor som utsatts för höga stråldoser drabbas först av illamående, kräkningar och diarréer. Därefter följer blödningar, infektioner, håravfall och organsvikt när kroppens benmärg förstörs och immunförsvaret kollapsar. Många dör inte omedelbart utan efter dagar eller veckor av svårt lidande.
För dessa människor finns ingen enkel behandling. Det finns inga lager av läkemedel som kan rädda tiotusentals patienter samtidigt och det finns inga sjukhus som är dimensionerade för en sådan situation.
Det är här verkligheten kommer ikapp de politiska slagorden. Sveriges sjukvård har redan idag svårt att hantera vardagens belastning. Bristen på vårdplatser är välkänd. Personalbristen är kronisk. Akutmottagningar går periodvis på knäna och operationer skjuts upp på grund av resursbrist. Om sjukvården har svårt att hantera en hård influensasäsong, hur skulle den då kunna ta hand om tiotusentals svårt skadade efter en kärnvapenexplosion?
Svaret är enkelt: det skulle den inte.
Vid en sådan katastrof skulle sjukvården omedelbart tvingas övergå till katastroftriagering. Det innebär att patienter som under normala omständigheter hade fått avancerad vård i stället lämnas utan behandling eftersom resurserna måste koncentreras till dem som bedöms ha störst chans att överleva. Läkare och sjuksköterskor skulle tvingas fatta beslut om vem som ska få vård och vem som ska dö. Det är en verklighet som få politiker vill tala om men som varje katastrofmedicinare känner till.
Problemet är dessutom större än så. Sjukhus kan själva ligga inom skadeområdet. Ambulanser kan förstöras. Elförsörjningen kan slås ut. Kommunikationssystem kan haverera. Vårdpersonal kan skadas eller dödas tillsammans med alla andra. Många kommer naturligtvis att prioritera sina egna familjer om samhället faller samman. Det är inte egoism utan mänsklighet. Därför måste vi ställa den obekväma frågan: vem ska egentligen ta hand om de skadade när även vårdens personal är offer för katastrofen?
Den kanske största faran är dock inte själva kärnvapnen utan vår okunskap om dem. För många svenskar är kärnvapen något abstrakt från kalla krigets dagar. Något som hör historien till. Men verkligheten är att världen fortfarande förfogar över tusentals kärnvapen och att risken för användning aldrig har försvunnit. Samtidigt saknas ofta en grundläggande förståelse för vad dessa vapen faktiskt gör med människokroppen, sjukvården och samhället.
Debatten om kärnvapen handlar ofta om avskräckning, militär balans och internationell säkerhetspolitik. Det är viktiga frågor. Men vi måste också våga tala om konsekvenserna. Om kärnvapnen någon gång används har alla misslyckats. Det finns ingen fungerande evakuering av en storstad efter en kärnvapenexplosion. Det finns ingen sjukvård som kan rädda alla. Det finns inga resurser som räcker när tiotusentals människor samtidigt behöver akut hjälp.
Det är lätt att tala om kärnvapen i termer av kiloton, strategisk balans och militär avskräckning. Men bakom varje siffra finns människor. Barn på väg till skolan. Föräldrar på jobbet. Pensionärer på väg till affären. Människor som några sekunder tidigare levde helt vanliga liv.
Det är därför kärnvapen skiljer sig från alla andra vapen. De dödar inte bara människor, de utplånar hela samhällen och lämnar efter sig ett lidande som fortsätter långt efter att explosionen tystnat.
Den enda verkligt effektiva sjukvården mot kärnvapen är att de aldrig används. Därför behöver vi mer kunskap och mindre självbedrägeri. Först när människor förstår vad en kärnvapenexplosion faktiskt innebär kan vi föra en seriös diskussion om de vapen som fortfarande har förmågan att på några minuter förvandla en modern storstad till en humanitär katastrof.
Kari Parman