Det som följer gäller egentligen de flesta politiska partier. Alla organisationer riskerar med tiden att bli upptagna av sin egen överlevnad, sina egna strukturer och sina egna interna processer. Men för partier som vuxit fram ur folkrörelser och kollektiv kamp blir frågan särskilt viktig. För partier inom arbetarrörelsen är den rent av avgörande.
Därför behöver man ibland påminna sig om en enkel men grundläggande sanning: ett politiskt parti har inget egenvärde.
Ett parti är inte ett mål i sig självt. Det är inte till för att existera. Det är inte till för att fylla styrelserum, organisera konferenser eller förse människor med uppdrag. Ett parti är ett verktyg. Ett redskap. En metod för människor att tillsammans förändra samhället. Om det upphör att fylla den funktionen förlorar det också sitt berättigande.
För arbetarrörelsen borde detta vara självklart. Socialdemokratin bildades inte för att bygga en organisation. Den bildades för att ge arbetare och vanligt folk politisk makt. Organisationen var medlet. Samhällsförändringen var målet.
Men ibland får man känslan av att perspektiven har förskjutits.
Alltför ofta handlar diskussionerna inom Socialdemokraterna mindre om hur samhället ska förändras och mer om hur organisationen ska fungera. Fokus ligger på mandatfördelningar, interna processer, kommunala uppdrag, arvoden, organisationsfrågor och vem som ska representera partiet på olika nivåer. Det är frågor som naturligtvis måste hanteras, men de får aldrig bli viktigare än frågan om varför människor en gång gick med i rörelsen.
När organisationen börjar bli viktigare än uppdraget har något gått fel.
Det som oroar är att Socialdemokraterna på många håll riskerar att krympa till att bli en intresseorganisation för sina egna förtroendevalda. Inte därför att någon medvetet vill det, utan därför att alla organisationer tenderar att formas av dem som är mest aktiva i dem. När allt fler samtal kretsar kring villkoren för politiska uppdrag och allt färre handlar om de människor som partiet är till för förändras också perspektiven.
Man börjar se världen genom kommunhusets fönster.
Plötsligt blir den viktigaste frågan hur verksamheten ska organiseras istället för varför klyftorna växer. Debatten handlar om budgetbalans istället för ekonomisk rättvisa. Förvaltning blir viktigare än förändring.
Men människor går inte med i Socialdemokraterna för att förvalta det som är.
De går med för att förändra det som är fel.
Arbetarrörelsen byggde inte folkhemmet genom att administrera rådande samhällsordning. Den byggde folkhemmet genom att utmana den. Rösträtten, åttatimmarsdagen, pensionerna, sjukförsäkringarna och välfärdsstaten skapades inte av människor som främst funderade på organisatorisk stabilitet. De skapades av människor som hade visioner, mod och en okuvlig vilja att förbättra vanliga människors liv.
Det är också viktigt att komma ihåg att Socialdemokraternas största framgångar aldrig varit partiets verk ensamt. De har vuxit fram ur en bred arbetarrörelse där fackföreningarna, kooperationen, studieförbunden, folkrörelserna och vänstern spelat avgörande roller. Ofta har det varit människor ute på arbetsplatserna som först sett problemen, formulerat kraven och organiserat motståndet.
Fackföreningsrörelsen har gång på gång tvingat upp frågor på den politiska dagordningen långt innan de blivit accepterade av makthavare. Kampen för rimliga löner, bättre arbetsmiljö, kortare arbetstid, socialförsäkringar, semester, pensioner och anställningstrygghet började inte i riksdagen eller kommunhusen. Den började bland vanliga löntagare som organiserade sig och ställde krav.
På samma sätt har Vänsterpartiet och dess föregångare ofta fungerat som en pådrivande kraft inom arbetarrörelsen. Frågor som först betraktats som alltför radikala har med tiden blivit självklar politik även för socialdemokratin. Kritiken mot privatiseringar, mot marknadsskolan, mot växande ekonomiska klyftor och försvaret av den generella välfärden är några tydliga exempel.
Detta borde inte uppfattas som ett problem. Tvärtom. Så fungerar en levande arbetarrörelse. Nya idéer växer fram, krav formuleras, makten utmanas och politiken utvecklas. Socialdemokratin har historiskt varit som starkast när partiet haft självförtroende nog att lyssna på dessa röster och omsätta deras krav i praktisk politik.
Men när ett parti börjar betrakta sig självt som målet snarare än verktyget uppstår en annan logik. Då blir nya idéer ett hot. Då blir kritik besvärlig. Då blir relationen till fackföreningarna, folkrörelserna och andra progressiva krafter mindre viktig än att bevara den egna organisationens ställning.
Det var aldrig så arbetarrörelsen byggdes.
Och det är inte så den kommer att förnyas.
Socialdemokratins framgång har aldrig byggt på organisationen i sig. Den har byggt på förmågan att vara ett verktyg för människors drömmar, krav och framtidshopp. När rörelsen har varit som starkast har den hämtat sin kraft från arbetsplatserna, i hyresgästföreningarna, i studiecirklarna, i fackklubbarna och i samtalen runt köksborden. Inte från sammanträdesrummen.
Därför måste partiet ständigt fråga sig vilka det är till för.
Är Socialdemokraterna främst en organisation för dem som redan har politiska uppdrag?
Eller är partiet en rörelse för undersköterskan som springer mellan vårdtagarna, industriarbetaren som oroar sig för sitt jobb, läraren som ser skolan urholkas, den ensamstående mamman som försöker få lönen att räcka och den unga familjen som inte hittar en bostad de har råd med?
Svaret borde vara självklart.
Partiet finns inte till för de förtroendevalda.
De förtroendevalda finns till för partiets idéer.
Och partiet finns till för människorna.
Socialdemokratin skapades inte för att ge människor politiska karriärer. Den skapades för att ge människor makt över sina liv. Det är därför ett parti aldrig kan ha ett egenvärde. Dess värde mäts inte i medlemsantal, antal uppdrag eller organisatorisk styrka. Dess värde mäts i dess förmåga att förändra samhället till det bättre.
När människor lämnar ett parti är det därför inte i första hand ett organisatoriskt problem. Det är ett tecken på att partiet riskerar att förlora kontakten med sitt uppdrag. När medlemmar upplever att idéerna hamnar i skymundan för strukturerna, att samhällsförändringen underordnas förvaltningen och att rörelsen blir alltmer upptagen av sig själv, då måste varningsklockorna ringa.
För ett parti är bara ett verktyg.
Och ett verktyg som inte längre används för sitt syfte har till slut spelat ut sin roll.
Socialdemokratins uppgift är inte att bevara sig själv.
Dess uppgift är att förändra samhället.
Det är där fokus måste ligga.
Kari Parman
