Sverige älskar bilden av sig självt som världens kanske mest välfungerande demokrati. Vi talar gärna om öppenhet, transparens och tillit. Vi pekar på korruption i andra länder och skakar bekymrat på huvudet åt oligarker, maktnätverk och politiska klientel. Samtidigt har vi blivit allt sämre på att se vad som händer framför våra egna ögon.
För den svenska korruptionen ser sällan ut som i filmerna. Här handlar det inte om kuvert fyllda med kontanter eller hemliga möten i mörka garage. Den svenska varianten är betydligt mer sofistikerad. Den är laglig. Den är välklädd. Den protokollförs noggrant. Den förklaras med hänvisningar till marknaden, effektiviteten och kompetensförsörjningen.
Men resultatet blir ofta detsamma: makt koncentreras, nätverk stärks och vanliga medborgare får allt svårare att tro att spelreglerna är lika för alla.
Ekots granskning av kommunala fastighetsaffärer visar hur politiker, politiskt närstående personer och bolag med kopplingar till makthavare i ett stort antal fall kunnat köpa mark och fastigheter från kommuner. I många fall har inga lagar brutits. Men när människor ser hur offentliga tillgångar hamnar hos personer med goda politiska kontakter uppstår en fråga som är betydligt viktigare än juridiken: varför tycks vissa alltid stå först i kön?
Det är samma fråga som återkommer gång på gång. När kommunala markaffärer väcker misstankar om vänskapsband. När rekryteringar till offentliga toppositioner får människor att undra om det verkligen var den mest kvalificerade kandidaten som fick jobbet. När tidigare ministrar, statssekreterare och höga tjänstemän nästan sömlöst vandrar vidare till företag, konsultbyråer, lobbyorganisationer och branschintressen som påverkas av de beslut de själva varit med och fattat. När tidigare politiker dyker upp i styrelserum där kontakterna från tiden vid makten visar sig vara minst lika värdefulla som den formella kompetensen.
Varje enskilt fall kan ofta förklaras. Problemet är att människor inte längre ser enskilda fall. De ser ett mönster.
Under de senaste decennierna har Sverige byggt upp en bred svängdörr mellan politik, myndigheter, lobbyverksamhet och näringsliv. Den som lämnar regeringen behöver sällan fundera länge på nästa karriärsteg. Den som har rätt kontaktnät kan ofta röra sig mellan offentlig makt och privata intressen utan större hinder.
Det gäller inte bara högern. Det gäller inte bara vänstern. Det gäller hela det politiska etablissemanget.
Socialdemokrater har kritiserats för nära relationer mellan parti, fackliga organisationer och offentligt finansierade verksamheter. Moderater har kritiserats för omfattande privatiseringar, ombildningar och nära kopplingar till fastighets- och näringslivsintressen. Centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister och andra partier har genom åren haft sina egna affärer, rekryteringar och förtroendeskandaler.
Skillnaden mellan partierna är ofta mindre än de själva vill erkänna. Det handlar ytterst om samma kultur. En kultur där människor som umgås med varandra, arbetar med varandra och delar samma sociala kretsar också fattar besluten om vem som ska få uppdragen, jobben, kontrakten och möjligheterna.
Ingen behöver ringa ett olagligt samtal. Ingen behöver ta emot en muta. Systemet fungerar ändå. Människor rekommenderar människor de känner. Människor litar på människor de känner. Människor anställer människor de känner. Människor gör affärer med människor de känner. Och steg för steg växer ett parallellt samhälle fram där tillgången till makt inte avgörs av kompetens utan av närhet.
Samtidigt har stora offentliga tillgångar under årtionden sålts, bolagiserats eller överförts till privata aktörer. Allmännyttiga bostäder har ombildats. Vårdcentraler har privatiserats. Skolor har överlåtits. Offentliga verksamheter har konkurrensutsatts.
Allt detta har skett lagligt. Men alltför ofta har diskussionen om vem som faktiskt tjänat på affärerna uteblivit.
När tillgångar som generationer av skattebetalare byggt upp säljs ofta till underpris och senare stiger kraftigt i värde uppstår frågor. När riskerna ligger kvar hos det offentliga medan vinsterna hamnar hos privata aktörer uppstår frågor. När samma personer återkommer i olika styrelser, bolag, myndigheter och politiska sammanhang uppstår frågor. Och framför allt uppstår frågan om vem systemet egentligen är till för.
Det farliga är inte att Sverige blivit ett genomkorrupt land. Det har vi inte. Det farliga är att allt fler människor börjar tro att det blivit det, och att utvecklingen på flera områden får allt fler att misstänka att vi är på väg att bli det.
Tillit är demokratins viktigaste kapital. Den kan inte lagstiftas fram. Den kan inte köpas tillbaka. Den kan bara förtjänas. Och den förtjänas inte genom att ständigt upprepa att inga regler brutits. Den förtjänas genom att förstå att människor med makt måste leva upp till högre krav än lagens miniminivå. Den förtjänas genom öppenhet. Genom transparens. Genom tydliga karensregler. Genom hårdare jävsbestämmelser. Genom att offentliga tillgångar säljs på ett sätt som inte lämnar utrymme för misstankar. Genom att rekryteringar sker så att ingen rimligen kan tro att vänskap väger tyngre än meriter. Framför allt förtjänas den genom insikten att det gemensamma aldrig tillhör dem som råkar förvalta det för stunden.
När makthavare glömmer det börjar förtroendet att vittra sönder. Och när tilliten väl försvinner spelar det ingen roll hur många gånger man säger att allt gått rätt till.
Ingen demokrati kan överleva länge på juridiska teknikaliteter när medborgarna slutat tro på systemets rättvisa.
Kari Parman