Det finns frågor som makthavarna i Washington, Bryssel och Stockholm helst slipper svara på. En av dem är varför folkrätten verkar gälla vissa länder men inte andra. En annan är om USA ännu en gång har byggt upp en allierad som blivit så stark att den inte längre går att kontrollera.
De israeliska attackerna mot Iran är bara det senaste kapitlet i en utveckling som pågått under lång tid. Gaza bombas. Libanon attackeras. Syrien utsätts för återkommande flygräder. Nu riktas återigen militärt våld mot Iran. Förklaringen är alltid densamma: Israels säkerhet.
Men hur länge kan omvärlden acceptera att begreppet självförsvar används som ett frikort för militära operationer långt utanför de egna gränserna?
När Ryssland angriper mål utanför sitt territorium talar väst om aggression. När Iran gör det handlar debatten om terrorism och destabilisering. Men när Israel gör samma sak möts världen ofta av förklaringar om att landet har rätt att försvara sig.
Dubbelmoralen är inte längre ett undantag. Den har blivit en del av det internationella systemet.
Samtidigt fortsätter den israeliska högerregeringen att flytta fram positionerna. Bosättningar expanderar på ockuperad mark. Civila dödas i stora antal i Gaza. FN:s kritik avfärdas. Internationella domstolar ifrågasätts. Ändå fortsätter de ekonomiska, militära och diplomatiska stödpaketen från USA att strömma in.
Det är här den obekväma frågan uppstår.
Har USA återigen skapat ett monster?
Historien är full av exempel på hur Washington av kortsiktiga geopolitiska skäl byggt upp krafter som senare utvecklats till problem eller rent av katastrofer. Under det kalla kriget beväpnades de afghanska mujahedin för att bekämpa Sovjetunionen. Ur den miljön växte senare talibanerna och al-Qaida fram. Saddam Hussein sågs under en period som en användbar motvikt mot Iran. När de strategiska behoven förändrades blev gårdagens allierade morgondagens fiende.
Gemensamt för dessa exempel är tron att militär makt kan användas utan att långsiktiga konsekvenser behöver tas på allvar.
Naturligtvis är Israel inte jämförbart med al-Qaida. Israel är en stat, inte en terrororganisation. Men det är heller inte poängen.
Den verkliga frågan handlar om ansvar.
Under årtionden har Israel fått ett stöd som saknar motstycke. Amerikanska skattebetalare har finansierat avancerade vapensystem. Amerikanska regeringar har gång på gång använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att skydda Israel från internationella påtryckningar. Samtidigt har kritiken mot ockupationen och den palestinska civilbefolkningens situation ofta mötts med tystnad eller undanflykter.
Resultatet är en regional stormakt som i allt högre grad agerar efter sina egna intressen, oavsett vad omvärlden tycker.
Det borde oroa även amerikanska beslutsfattare.
För varje gång Washington uppmanar till återhållsamhet samtidigt som bomberna fortsätter att falla blir en sak tydligare: USA:s inflytande över sin närmaste allierade verkar minska.
Frågan är inte bara vad detta betyder för Mellanöstern. Frågan är också vad det betyder för USA:s egen trovärdighet.
Hur ska världen ta talet om mänskliga rättigheter på allvar när samma principer tillämpas olika beroende på vem som bryter mot dem? Hur ska folkrätten försvaras om vissa stater i praktiken står över de regler som andra förväntas följa?
Kanske är det därför den verkligt obekväma frågan så sällan ställs.
Inte frågan om Iran.
Inte frågan om Hamas.
Utan frågan om vad som händer när en stat under årtionden får höra att reglerna inte riktigt gäller den.
Historien visar att monster sällan uppstår av sig själva. De skapas, finansieras, beväpnas och skyddas. Sedan kommer dagen då deras skapare upptäcker att de inte längre kan styra utvecklingen.
Om den dagen närmar sig för relationen mellan USA och Israel återstår att se.
Men ju fler bomber som faller över Mellanöstern, desto svårare blir det att undvika frågan.
Kari Parman
