När jag var arg och oregerlig fick jag inte något amfetamin. Det var dom vuxna som fick det. Jag kämpade många gånger om att inte bli ivägskickad till ett nytt sommarhem, fosterhem eller barnpsyk. Jag slog min mor, något jag inte är speciellt stolt över, utanför hemmet var det jag som fick stryk. Ofta blev jag hämtad av polis och ambulans. Blev inlåst på epidemiavdelningen. Där tog dom massor av prover då jag ju måste vara sjuk som betedde mig så.
Jag var nio år då det krävdes fyra vuxna karlar att stuva in mig i en ambulans. Jag slogs för mitt liv och frihet. Då hade friheten många vägar men ingen väg var min. Jag grät och tröstades med ett glas kall O’boy och en skogaholmssmörgås med kaviar.
En gång rymde jag från Uttermarksgatan ner till Strömsholmen mitt i vintern med en tunn nylonskjorta på mig. Jag hade lurat ett tag på Oxbacken men då jag såg polisernas silhuetter över krönet sprang jag vidare.
Till slut smög jag hemåt och tog bakvägen över taket till soptunnorna, hoppade ner på innergården, höll upp båda händerna i luften och skrek: Jag ger upp. Polisen satte mig i bilen och så bar det iväg till epidemin igen.
Sen till barnpsyk. Lärde mig trivas där på ett sätt. Dom pratade till mig på ett normalt sätt, det vill säga om man undantar dr Frisk.
Och framför allt, dom slog mig inte. I skolan var mina plågoandar hårda mot mig.
Till slut hittade en thinnertrasa till mig som en tröstfilt.
Innan denna period hade min kropp vant sig vid psykofarmaka.
Det pågick några år. Med avbrott för fosterhem och barnpsyk. Skolan blev till slut den sista platsen där jag kunde vara. Det blev sex årskurser i sex olika skolor till slut.
Det radikala och frigjorda sextiotalet var en kamp.
Peter Danngren
Eskilstuna