Vi vill gärna tro att folkmord tillhör det förflutna. Att de är olyckliga undantag i en historia som annars präglas av framsteg, upplysning och växande humanism. Vi vill tro att de uppstår när särskilt onda människor får makten under särskilt olyckliga omständigheter. Men den som studerar historien utan skygglappar tvingas dra en betydligt mer obekväm slutsats. Folkmord är inte historiska misstag. De är återkommande mänskliga beteenden.
Den slutsatsen är obehaglig eftersom den flyttar ansvaret närmare oss själva. Om folkmord bara vore resultatet av galna diktatorer eller främmande kulturer skulle vi kunna betrakta dem på tryggt avstånd. Men historien visar att nästan varje civilisation, religion, ideologi och stormakt har sina egna mörka kapitel. Människan är den enda art som bygger sjukhus för främlingar, skriver poesi om kärlek och skickar farkoster till andra planeter. Men vi är också den enda art som systematiskt organiserar massmord på våra egna artfränder. Vi bär på båda dessa möjligheter samtidigt.
Korstågen framställs ofta som religiösa konflikter mellan kristna och muslimer, men de var också exempel på hur människor kunde övertygas om att deras motståndare var mindre värda. När Jerusalem erövrades år 1099 beskrev samtida krönikörer hur blodet flöt genom stadens gator efter massakrer på stadens invånare. Genom historien har religion, nationalism, raslära och ideologi gång på gång använts för att skapa en tydlig gräns mellan ”vi” och ”dom”. När den gränsen väl dragits har våldet ofta följt som en logisk konsekvens.
Under århundraden byggdes europeiska imperier genom kolonialism och slavhandel. Miljontals afrikaner slets från sina hem, transporterades över haven under omänskliga förhållanden och såldes som handelsvaror. Familjer splittrades. Språk gick förlorade. Kulturer slogs sönder. Hela system byggdes kring föreställningen att vissa människor hade mindre värde än andra. Samtidigt drabbades Amerikas urbefolkningar av en katastrof vars omfattning är svår att överblicka. Miljontals människor dog genom sjukdomar, krig, tvångsförflyttningar och medvetna politiska beslut. Folk som levt på sina marker i årtusenden trängdes undan eller utplånades. Deras heliga platser förstördes, deras språk förbjöds och deras historia skrevs om av segrarna.
Även de stater som senare kom att beskriva sig själva som frihetens eller jämlikhetens försvarare har visat hur tunn civilisationens fernissa ibland kan vara. I USA fortsatte fördrivningen av ursprungsbefolkningar långt efter självständigheten. Tvångsförflyttningar som den så kallade ”Trail of Tears” blev symboler för en politik där hela folk offrades för nationens expansion. I Sovjetunionen deporterades under Stalins styre hela folkgrupper från sina historiska hemtrakter. Krimtatarer, tjetjener, ingusjer, volgatyskar och andra folk fördes bort i boskapsvagnar till avlägsna delar av imperiet. Hundratusentals människor dog under transporterna eller i exilen. Samtidigt förstördes religiösa institutioner, kulturarv och lokala traditioner i ambitionen att skapa den nya sovjetiska människan.
Inte heller Sverige står helt utanför denna historia. Vi har aldrig upplevt folkmord av den omfattning som drabbat andra delar av världen, men vår behandling av samerna påminner om hur stater kan försöka kontrollera och omforma minoriteter. Rasbiologiska undersökningar genomfördes. Barn placerades i skolor där det egna språket och kulturen marginaliserades. Staten tog sig rätten att definiera vem som var same och vem som inte var det. Syftet var inte fysisk utrotning, men konsekvenserna blev ändå att människor förlorade språk, identitet och kulturell kontinuitet. Historien lär oss att förtryck inte alltid börjar med gevär. Ofta börjar det med övertygelsen att vissa människor behöver förändras, anpassas eller civiliseras.
När det osmanska riket 1915 riktade sig mot den armeniska befolkningen såg världen ännu en gång hur avhumanisering kunde bana väg för katastrof. Armenierna utmålades som förrädare och säkerhetsrisker. Resultatet blev massdeportationer, svält, dödsmarscher och massakrer som kostade hundratusentals människor livet. Men det var inte bara människor som försvann. Kyrkor förstördes. Kloster plundrades. Kulturhistoriska minnesmärken raderades. Förövarna försökte inte bara döda ett folk utan också utplåna dess närvaro i historien.
Samma logik återkom med brutal tydlighet under Förintelsen. Sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess medlöpare. Men nazisterna nöjde sig inte med att döda människor. Synagogor brändes. Böcker förstördes. Kyrkogårdar vandaliserades. Kulturföremål stals eller förstördes. Målet var inte bara fysisk förintelse utan också kulturell utplåning. Ett folk skulle inte bara dö. Det skulle glömmas.
Detta är en aspekt av folkmord som ofta hamnar i skymundan. Ett folk består inte bara av de människor som lever här och nu. Ett folk består också av dess historia, språk, berättelser, kulturarv och minnen. Därför riktas angreppen så ofta mot bibliotek, skolor, universitet, kyrkor, moskéer, synagogor, museer och historiska byggnader. När dessa förstörs handlar det inte bara om materiella skador. Det handlar om att slå sönder de band som knyter samman generationer. Om framtida generationer inte längre kan se sina historiska platser eller läsa sina arkiv blir deras identitet mer sårbar. Folkmordets yttersta mål är därför ofta att inte bara döda människor utan att utplåna deras plats i historien.
Efter andra världskriget lovade världens ledare att detta aldrig skulle få ske igen. FN:s folkmordskonvention antogs och mänskliga rättigheter gjordes till en universell princip. Men löftet visade sig vara skörare än många hoppats. I Kambodja dödades omkring två miljoner människor. I Rwanda mördades omkring 800 000 människor på hundra dagar. I Bosnien genomfördes etnisk rensning och massakern i Srebrenica. Varje gång uttryckte omvärlden sin chock. Varje gång sade människor att de inte förstått vad som höll på att hända. Och varje gång visade det sig att varningssignalerna funnits där långt innan de första massgravarna upptäcktes.
Det är därför utvecklingen i Gaza väcker så starka känslor och så djupa farhågor. Sedan hösten 2023 har världen bevittnat en förstörelse av enorm omfattning. Tiotusentals människor har dödats. Stora delar av den civila infrastrukturen har förstörts. Sjukhus, skolor, universitet, bibliotek, historiska byggnader och bosättningar har förvandlats till ruiner. För många människorättsorganisationer, folkrättsjurister och forskare inom folkmordsstudier är detta inte bara en humanitär katastrof utan också ett skeende som bär kännetecken på folkmord. Andra bestrider den bedömningen och menar att den juridiska frågan ännu inte är avgjord. Men historien lär oss att juridiken nästan alltid kommer efteråt. De människor som drabbas av bomber, svält och fördrivning lever inte i framtida domstolsutslag. De lever i verkligheten här och nu.
Det mest skrämmande är att folkmord nästan aldrig börjar med gevär eller bomber. De börjar med ord. De börjar med berättelser om att vissa grupper är ett hot mot nationen, religionen eller säkerheten. De börjar med misstänkliggörande och demonisering. Nazisterna kallade judar för råttor. Extremister i Rwanda kallade tutsier för kackerlackor. Armenier beskylldes för förräderi. Historien visar att avhumaniseringen alltid kommer före övergreppen. När människor upphör att betraktas som människor blir det möjligt att behandla dem därefter.
Det vore därför ett allvarligt misstag att tro att varningssignalerna enbart återfinns i avlägsna konfliktområden. Även i dagens Sverige kan vi se tendenser som bör mana till eftertanke. Människor delas allt oftare in i kategorier som ställs mot varandra. Individer reduceras till sin religion, sin etnicitet eller sitt ursprung, medan hela grupper får bära skulden för samhällsproblem som de allra flesta inom dessa grupper aldrig har bidragit till. Samtidigt normaliseras ett språkbruk i den offentliga debatten som för bara några år sedan hade betraktats som ovärdigt ett demokratiskt samhälle.
Sverige står inte på tröskeln till något folkmord. Men historien lär oss att folkmord aldrig inleds med dödsläger eller massgravar. De börjar långt tidigare. De tar sin början i misstänkliggöranden, i demonisering och i en gradvis förskjutning av gränserna för vad som anses acceptabelt att säga om andra människor. De växer fram när vi vänjer oss vid tanken att vissa människor är mindre värda, mindre trovärdiga eller mindre berättigade till samma rättigheter och respekt som alla andra.
Det är därför dessa tendenser måste tas på största allvar. Inte därför att historien upprepar sig exakt, utan därför att den så ofta följer samma logik. När framtidens historiker granskar vår tid kommer de inte bara att fråga vilka som fällde bomberna eller skrev orderna. De kommer också att fråga vad resten av världen såg och hur vi valde att reagera. Folkmord uppstår inte därför att människor är omänskliga. De uppstår därför att människor är mänskliga, med vår förmåga till rädsla, grupptänkande, lydnad och moralisk avtrubbning.
Det är en insikt som är svår att acceptera, men nödvändig att bära med sig.
För den största lögnen i historien är att folkmord begås av andra människor än oss.
Det är alltid människor som gör det.
Människor som du och jag.
Kari Parman
