Kollektivtrafiken är en av de viktigaste samhällsfunktionerna vi har. Den gör det möjligt för människor att ta sig till arbete, studier, sjukvård och fritidsaktiviteter utan att vara beroende av bil. Samtidigt är den ett av våra viktigaste verktyg för att minska klimatutsläppen. Trots detta har utvecklingen i stora delar av Sverige under lång tid gått åt fel håll.
I region efter region har priserna på kollektivtrafiken stigit betydligt snabbare än många människors inkomster. För varje år har det blivit dyrare att välja bussen, spårvagnen eller tåget. Samtidigt hör vi politiker tala om vikten av att minska bilberoendet och nå klimatmålen. Det är en motsägelse som borde vara uppenbar för alla.
Under de senaste decennierna har Sveriges regioner styrts av olika politiska majoriteter. Ansvariga partier har varierat mellan länen, men resultatet har ofta blivit detsamma: resenärerna har fått bära en allt större del av kostnaderna genom höjda biljettpriser och dyrare periodkort. Oavsett politisk färg har alltför många beslutsfattare accepterat en utveckling där kollektivtrafiken behandlas mer som en verksamhet som ska balansera sina egna budgetar än som en samhällsinvestering.
Resultatet ser vi idag. Många barnfamiljer, pensionärer, studenter och låginkomsttagare tvingas välja bilen eller avstå resor helt eftersom kollektivtrafiken blivit för dyr. Det är en utveckling som slår särskilt hårt mot människor på landsbygden och i mindre orter, där alternativen ofta är få och avstånden långa.
Det märkliga är att denna utveckling sker samtidigt som klimatkrisen kräver motsatsen. Om vi på allvar vill minska utsläppen från transportsektorn måste fler resa kollektivt. Då kan man inte fortsätta höja biljettpriserna. Det är ungefär lika logiskt som att bekämpa rökning genom att göra cigaretter billigare och nikotinplåster dyrare.
Forskning och erfarenheter från flera europeiska länder och regioner visar att sänkta priser och utbyggd kollektivtrafik leder till ökat resande. I vissa städer har man till och med infört avgiftsfri kollektivtrafik med positiva effekter både för miljön och den sociala sammanhållningen. När trösklarna sänks väljer fler människor bussen eller tåget framför bilen.
I Sveriges regioner borde målet vara tydligt: fler resenärer, inte högre biljettintäkter per resenär. Kollektivtrafiken ska inte betraktas som en affärsverksamhet utan som en grundläggande samhällsfunktion. Ingen kräver att vägnätet ska bära sina egna kostnader genom biljettavgifter. Varför ställs då sådana krav på kollektivtrafiken?
Varje ny resenär som lämnar bilen hemma innebär mindre trängsel, färre utsläpp, mindre vägslitage och bättre luftkvalitet. Dessutom förbättras tillgängligheten för ungdomar, äldre och människor som saknar körkort. Samhället tjänar på det, även om regionernas kostnader för kollektivtrafiken ökar på kort sikt.
Därför behövs nu en ny politisk inriktning i Sveriges regioner. Istället för återkommande prishöjningar bör regionerna sätta upp långsiktiga mål om lägre biljettpriser och kraftigt utbyggd trafik. Fler avgångar, bättre turtäthet, attraktiva periodkort och enklare biljettsystem skulle göra betydligt mer för klimatet än många av de symbolåtgärder som idag diskuteras.
Frågan är egentligen enkel: Vill vi att människor ska resa kollektivt eller inte?
Om svaret är ja måste politiken också våga agera därefter. Då räcker det inte med vackra ord om hållbarhet och klimatansvar. Då krävs investeringar, mod och en vilja att sätta samhällsnyttan före kortsiktiga budgetmål.
Sveriges regioner står inför ett vägval. Antingen fortsätter man på den inslagna vägen med höga priser och stagnerande resande. Eller så väljer man att göra kollektivtrafiken till det självklara förstahandsvalet för fler människor.
För miljöns skull. För landsbygdens skull. För vanligt folks ekonomi. Och för framtidens skull.
Kari Parman