Det finns något märkligt med Sverige. Vi är ett folk som gärna studerar historien, som gärna diskuterar hur demokratier har fallit och hur auktoritära krafter har kunnat ta makten i andra länder. Vi ser mekanismerna när vi tittar bakåt. Vi förstår hur människor kunde låta sig förföras av nationalism, populism och enkla lösningar. Vi skakar på huvudet åt 1930-talets tyskar, åt människorna på Balkan som lät grannar bli fiender och åt alla de samhällen som steg för steg monterat ned sina demokratiska institutioner. Men när liknande tendenser uppträder i vår egen samtid händer något märkligt. Då försvinner plötsligt vår skärpa. Då blir vi aningslösa.
Den svenska aningslösheten består inte i att människor saknar information. Tvärtom. Aldrig tidigare i historien har så många haft tillgång till så mycket kunskap. Problemet är att vi har svårt att förstå att demokratier sällan går under genom dramatiska revolutioner eller plötsliga statskupper. Nästan alltid sker förändringarna gradvis. Det börjar med en förändrad retorik. Med misstänkliggörande av grupper. Med berättelser om nationell nedgång och förestående katastrof. Med en växande övertygelse om att samhällets problem är så stora att vanliga demokratiska metoder inte längre räcker till. Först långt senare kommer de verkligt allvarliga konsekvenserna.
Historien visar att auktoritära rörelser nästan alltid bygger sin framgång på människors verkliga oro. Det är viktigt att förstå. De uppstår inte ur tomma intet. De hittar problem som faktiskt existerar och förstorar dem sedan till oigenkännlighet. Arbetslöshet blir samhällskollaps. Kriminalitet blir inbördeskrig. Invandring blir nationell undergång. Enskilda händelser lyfts fram som bevis på att hela landet befinner sig i fritt fall. När människor matas med denna världsbild dag efter dag börjar många till slut att tro att katastrofen redan är här.
Vi ser detta överallt i dagens offentliga samtal. Trots att Sverige fortfarande tillhör världens mest välmående, mest demokratiska och mest stabila länder beskrivs landet ofta som om det befann sig på gränsen till sammanbrott. Naturligtvis finns det problem. Gängkriminaliteten är allvarlig. Integrationspolitiken har på flera områden misslyckats. Segregationen är ett verkligt samhällsproblem. Men det är skillnad mellan att erkänna problem och att måla upp en bild av ett land i upplösning. Det är skillnad mellan realism och alarmism.
Det är här aningslösheten blir farlig. Många människor tycks tro att den som varnar för överdrifter automatiskt förnekar att problem existerar. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom. För att lösa problem måste vi först förstå dem korrekt. Men när debatten domineras av rädsla snarare än fakta skapas en politisk miljö där enkla svar framstår som attraktiva. Om människor övertygas om att landet står inför en existentiell kris blir de också mer benägna att acceptera drastiska åtgärder. Det är en mekanism som återkommer gång på gång i historien.
Just därför bör vi vara uppmärksamma när politiska rörelser delar upp människor i ”riktiga” och ”oriktiga” medlemmar av nationen. Vi bör reagera när journalister, forskare och kulturarbetare framställs som ett problem i sig. Vi bör vara vaksamma när domstolar, myndigheter och oberoende institutioner beskrivs som hinder snarare än som demokratins skyddsmekanismer. Och vi bör framför allt vara försiktiga med rörelser som påstår att de ensamma representerar folket medan alla andra representerar någon form av korrupt elit.
Det är nämligen så demokratier börjar försvagas. Inte genom att stridsvagnar rullar fram på gatorna. Inte genom att val ställs in över en natt. Utan genom att tilliten till demokratiska institutioner gradvis urholkas. När människor börjar se politiska motståndare som fiender snarare än meningsmotståndare förändras spelreglerna. När medier betraktas som folkfiender och oberoende granskning uppfattas som sabotage försvinner viktiga skydd mot maktmissbruk. När nationen upphöjs till något närmast heligt och avvikande röster misstänkliggörs hamnar demokratin på ett sluttande plan.
Den svenska paradoxen är att vi ofta tror att vi skulle känna igen fascismen om den kom tillbaka. Vi föreställer oss uniformer, marscherande stövlar och hakkorsflaggor. Men historien lär oss att auktoritära idéer nästan aldrig återkommer i exakt samma form. De anpassar sig till sin tid. De klär sig i nya kostymer, använder nya ord och presenterar sig som lösningen på samtidens problem. Det är därför det är så farligt att reducera diskussionen till historiska symboler. Om vi bara letar efter gårdagens fascism kommer vi att missa morgondagens.
Nu när höstens valrörelse närmar sig finns det all anledning att stanna upp och fundera över vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Val handlar naturligtvis om skatter, sjukvård, pensioner, brottsbekämpning och ekonomi. Men ibland handlar val om något större än så. Ibland handlar de om vilket slags demokrati vi vill leva i och vilka värderingar som ska utgöra grunden för vårt samhälle.
Det är i valrörelser som känslor får störst genomslag. Det är då rädslan blir ett politiskt verktyg. Det är då enkla lösningar presenteras på komplicerade problem. Det är då människor lockas att rösta mot något snarare än för något. Just därför måste vi vara extra vaksamma. Innan vi lägger vår röst bör vi fråga oss vilka krafter som tjänar på att vi blir rädda, vilka som vinner på att människor ställs mot varandra och vilka som vill att vi ska förlora förtroendet för demokratins institutioner.
Vi bör också fråga oss vilka politiker som bygger sin framgång på att erbjuda hopp och gemensamma lösningar – och vilka som bygger den på att identifiera syndabockar. Historien är nämligen full av ledare som lovat nationell återfödelse genom att peka ut grupper som orsaken till alla problem. Det har aldrig slutat väl.
Det verkliga hotet mot ett öppet samhälle är därför inte att människor öppet avvisar demokratin. Det verkliga hotet är att människor successivt vänjer sig vid idéer som försvagar den. Att de accepterar lite mer misstänkliggörande, lite mer polarisering, lite mer intolerans och lite mindre respekt för oliktänkande. Varje enskilt steg kan verka obetydligt. Men summan av många små steg kan förändra ett helt samhälle.
Det är därför jag menar att den svenska aningslösheten är en större fara än de flesta av de hot som dominerar våra löpsedlar. Vi har blivit så vana vid att tänka på demokrati som något självklart att vi glömt hur ovanlig den egentligen är. Vi behandlar friheten som om den vore naturgiven när den i själva verket är resultatet av generationers kamp, kompromisser och vaksamhet.
Historien ger inga garantier. Inga nationer är immuna mot auktoritära strömningar. Inga folk är för upplysta för att drabbas av masspsykoser eller politisk hysteri. Det som skiljer samhällen åt är inte om dessa krafter uppstår, utan hur människor reagerar när de gör det.
Därför handlar den avgörande frågan inför framtiden inte om huruvida Sverige står på randen till en diktatur. Den handlar om något betydligt mer grundläggande: om vi fortfarande förmår att känna igen de processer som långsamt urholkar ett öppet samhälle. Om vi fortfarande har modet att försvara demokratiska principer när de ifrågasätts, att stå upp för alla människors lika värde när det blåser motvind och att värna de institutioner som generationer före oss byggt upp för att skydda friheten.
När valdagen närmar sig bör vi därför stanna upp och tänka efter. Inte bara på vad som gör oss arga eller rädda för stunden, utan på vilket samhälle vi vill leva i om tio, tjugo eller femtio år. Politik handlar inte bara om att lösa dagens problem. Den handlar också om att lägga grunden för morgondagens Sverige.
Låt dig inte förföras av slagord eller av politiker som påstår sig ha enkla svar på svåra frågor. Granska dem som pekar ut syndabockar. Var skeptisk mot dem som bygger sin framgång på att människor ska känna rädsla, misstro eller hat. Demokratin är som starkast när medborgarna tänker själva, ifrågasätter och vägrar låta sig drivas av flockens känslor.
Demokratier faller sällan över en natt. De försvagas steg för steg, beslut för beslut, tills förändringen blivit så stor att den inte längre går att ignorera. De verkliga farorna kommer sällan med fanfarer och varningssirener. Ofta kommer de smygande, maskerade som sunt förnuft, handlingskraft eller enkla lösningar på komplicerade problem.
Om vi misslyckas med att se det i tid är det inte de auktoritära krafterna som har vunnit på egen hand.
Då är det vi själva som har hjälpt dem genom att titta åt ett annat håll.
Kari Parman
