Det finns något djupt ruttet i svensk politik. Något som luktar unket långt bortom de putsade fasaderna, de välstrukna pressmeddelandena och de inövade flosklerna i TV-sofforna. För vad är egentligen en demokrati värd när människor som anförtrotts makt över samhället gång på gång visar att de ser offentliga uppdrag som privata smörgåsbord?
Det handlar inte längre om enstaka misstag. Inte om tillfälliga snedsteg. Det handlar om en kultur där makt blivit ett privilegium för människor som verkar tro att regler är till för vanligt folk, inte för dem själva.
Att norpa åt sig en lägenhet avsedd för utsatta kvinnor eller hemlösa borde vara politiskt självmord. Punkt. Där borde karriären vara över innan flyttkartongerna ens hunnit packas upp. För vad säger det om en människas moral när hon tittar på ett boende avsett för människor som flyr våld, misär eller lever på gatan, och tänker: ”Den där tar jag.”
Det är inte bara girighet. Det är en fullständig moralisk kollaps.
Samma sak gäller utförsäljningen av offentlig egendom till vrakpriser. Politiker som säljer ut skolor, fastigheter, vårdcentraler och gemensamma tillgångar till kompisar och riskkapitalister för belopp som får vilken bilhandlare som helst att rodna borde inte beskrivas som ”marknadsvänliga”. De borde beskrivas som vad de faktiskt är: förvaltare som svikit sitt uppdrag.
Det offentliga äger inte tillgångarna för sin egen skull. Det gör vi tillsammans. Det är folkets egendom. Våra skattemedel. Våra pensioner. Våra trygghetssystem. När politiker rear ut gemensamma tillgångar till underpriser är det inte ”effektivisering”. Det är att sälja ut medborgarnas framtid för att vinna ideologiska poäng eller säkra framtida styrelseposter.
Och sedan har vi vänskapskorruptionen. Den där svenska varianten som alltid ska lindas in i ord som ”nätverk”, ”förtroende” eller ”personkännedom”. Gamla polare får toppjobb trots bristande kompetens. Partiböcker väger tyngre än meritförteckningar. Misslyckade politiker landar mjukt i välbetalda tjänster inom myndigheter och bolag där vanligt folk aldrig ens skulle få komma på intervju.
Det är ett system som föder politikerförakt, och helt ärligt: vem kan klandra människor för det?
När vanligt folk ser hur samma kretsar skyddar varandra, belönar varandra och räddar varandra undan konsekvenser, då försvinner tilliten. Och utan tillit dör demokratin långsamt inifrån.
Men kanske är ändå det värsta hyckleriet kring makten.
Politiker som står framför kamerorna och dyrt och heligt lovar att aldrig samarbeta med högerextrema och rasistiska krafter — för att några månader senare krypa till samma krafter för att säkra ministerposter och regeringsmakt.
Vad är egentligen ett löfte värt i svensk politik idag?
Om man går till val på att hålla extremism borta från inflytande men sedan öppnar dörrarna så fort makten lockar, då handlar det inte längre om pragmatism. Då handlar det om bedrägeri mot väljarna.
Väljare är inte dumma. De ser detta. De hör orden och ser sedan handlingarna. Och varje gång det sker gröps demokratins trovärdighet ur ännu lite mer.
Det verkligt skrämmande är kanske inte ens att dessa människor finns. Makthunger och girighet har alltid existerat. Det verkligt skrämmande är hur normaliserat allt blivit.
Skandaler blåser förbi som väderfronter. Några dagar av rubriker. Någon presskonferens. Ett halvhjärtat ”jag beklagar om någon uppfattat det så”. Sedan väntar nästa toppjobb, nästa utredning, nästa arvoderade uppdrag.
I andra yrken får människor sparken för långt mindre.
En undersköterska som stjäl mister jobbet. En ekonom som fifflar blir avskedad. En lagerarbetare som ljuger riskerar att aldrig få anställning igen.
Men politiker?
Där verkar skamlösheten snarast vara en merit.
Kanske är det dags att ställa den obekväma frågan fullt ut:
Borde människor som upprepade gånger visar förakt för moral, heder och väljarnas förtroende överhuvudtaget få inneha offentliga ämbeten?
För ett offentligt uppdrag är inte en belöning. Det är inte en karriärstege för cyniker. Det är ett förtroendeuppdrag. Ett ansvar. Ett kontrakt med medborgarna.
Och den som visar att han eller hon inte förstår skillnaden mellan samhällsansvar och privat vinning borde rimligen diskvalificera sig själv.
Demokratin överlever inte på fina ord. Den överlever på förtroende.
När förtroendet förbrukas återstår bara cynismen.
Och ett samhälle där människor inte längre tror på sina institutioner blir till slut ett samhälle där allt kan säljas, allt kan ursäktas och där makt blir viktigare än moral.
Det är en farlig väg.
Och vi är redan långt ute på den.
Kari Parman
