Det är märkliga tider i svensk politik. Partier som under åratal talat om marknadslösningar, individuellt ansvar och vikten av att människor ”inte ska vänja sig vid bidrag” har plötsligt upptäckt att vanligt folk har svårt att betala sina månadskort. Nu meddelar Tidöpartierna att priset på kollektivtrafikens månadskort ska halveras i ett halvår.
Ett halvår.
Inte permanent. Inte som en långsiktig reform för att göra kollektivtrafiken billigare och mer tillgänglig i hela landet. Utan precis lagom länge för att man ska hinna gå till val på det.
Det är svårt att se detta som något annat än ett ganska genomskinligt försök till röstfiske.
För svenska väljare har minne. Människor vet mycket väl vilka partier som i åratal accepterat att priserna i kollektivtrafiken skenat iväg. Många pendlare betalar idag långt över tusen kronor i månaden bara för att kunna ta sig till jobbet. Barnfamiljer, studenter och pensionärer känner varje månad hur busskort och tågresor blivit ännu en tung utgift i hushållsekonomin.
Under samma period har högern sällan haft några större problem med utvecklingen. Tvärtom har man ofta försvarat system där regionerna tvingas höja priserna samtidigt som linjer läggs ned och servicen försämras. När vänstern talat om billigare kollektivtrafik har svaret ofta varit att det är för dyrt, för oansvarigt eller ett exempel på ”bidragspolitik”.
Men nu låter det annorlunda.
Plötsligt går det utmärkt att använda skattemedel för att sänka biljettpriser. Plötsligt talar regeringen om vikten av att fler ska ha råd att resa kollektivt. Det är nästan så att man undrar vad som hänt. Har Moderaterna vaknat upp som kollektivtrafikens nya försvarare? Har Tidöpartierna plötsligt omfamnat idén om välfärdspolitik även för vanligt folk?
Naturligtvis inte.
Det här handlar inte om någon ideologisk omsvängning. Det handlar om att opinionen förändrats. Människor är trötta på stigande priser, försämrad välfärd och en politik där vanliga löntagare förväntas bära kostnaderna medan skattesänkningar för höginkomsttagare alltid tycks vara möjliga att finansiera.
Därför försöker regeringen nu låna vänsterns politik över valrörelsen.
Men originalet är fortfarande bättre än kopian.
Vänsterpartiet vill införa ett nationellt Sverigekort för all kollektivtrafik och regionaltåg i hela landet för 450 kronor i månaden, och 290 kronor för studenter. Det är en reform som faktiskt skulle förändra människors vardag på riktigt. Inte under sex månader, utan långsiktigt. Det skulle göra det möjligt för fler att välja tåget och bussen istället för bilen. Det skulle minska de ekonomiska skillnaderna mellan stad och landsbygd. Det skulle vara en verklig investering i klimatet och i människors möjligheter att leva och arbeta i hela landet.
Skillnaden är ganska tydlig.
Vänsterpartiet vill bygga ut och göra kollektivtrafiken tillgänglig som en självklar del av välfärden. Tidöpartierna vill dela ut en tillfällig rabattkupong fram till valdagen.
Det är nästan komiskt hur desperat detta framstår. Samma regering som annars talar om hårda prioriteringar och ekonomiskt ansvar verkar plötsligt ha hittat plånboken när väljarstödet börjar svaja. Då går det tydligen bra att subventionera kollektivtrafiken. Åtminstone tillfälligt.
Men människor ser igenom det där.
De flesta förstår skillnaden mellan en långsiktig reform och ett tillfälligt kampanjutspel. De flesta inser också att om regeringen verkligen trodde på billig kollektivtrafik som samhällsidé hade man presenterat permanenta lösningar, inte ett halvårsprojekt som råkar passa perfekt in i valkalendern.
Det säger också något intressant om svensk politik just nu. När högern börjar kopiera vänsterförslag är det ofta ett tecken på att vänstern haft rätt hela tiden. Billigare kollektivtrafik är populärt därför att människor behöver den. Inte som ett tillfälligt lockbete i en valrörelse, utan som en självklar del av ett fungerande samhälle.
Och då väljer många hellre originalet framför kopian.
Kari Parman
