Det är dags att säga det rakt ut, det svenska pensionssystemet har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag. Efter ett helt arbetsliv ska människor kunna leva på sin pension. Punkt. Inte överleva, inte vara beroende av bostadstillägg, garantipension eller barnens hjälp för att få månaden att gå ihop. Inte behöva välja mellan tandläkaren och matkassen. Ändå är det precis där hundratusentals svenska pensionärer befinner sig idag.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har råd med skattesänkningar, miljardstöd till banker, höghastighetsbanor och generösa subventioner till allehanda projekt. Men när det gäller landets pensionärer heter det plötsligt att ”systemet sätter gränser”. Det är inte systemet som sätter gränser. Det är politikerna.
Enligt pensionsmyndigheten.se ligger den genomsnittliga allmänna pensionen på nivåer som gör att många äldre lever på marginalen trots ett helt liv av arbete, skattebetalande och samhällsbyggande. Myndigheten konstaterar dessutom att en betydande andel pensionärer lever med låg ekonomisk standard, där ensamstående kvinnor hör till de mest utsatta. Det är ett politiskt misslyckande av historiska proportioner.
När dagens pensionssystem infördes på 1990 talet såldes det in som hållbart. Det skulle skydda ekonomin från kriser och automatiskt anpassa pensionerna efter samhällsekonomin. Men det man inte berättade var att hela risken flyttades över från staten till pensionärerna. Om ekonomin går dåligt sänks pensionerna. Om börsen rasar påverkas pensionerna. Om människor lever längre måste man arbeta fler år. Men hyran sänks inte, maten blir inte billigare och elräkningarna försvinner inte. Pensionärerna förväntas alltså bära ekonomiska risker som staten tidigare tog ansvar för. Resultatet ser vi nu, människor tvingas arbeta långt upp i åren för att få en pension som ens liknar värdighet.
Politikerna har dessutom byggt ett system där tjänstepensionen blivit helt avgörande. Den som saknar kollektivavtal eller haft lågavlönade jobb riskerar fattigdom som pensionär. Det betyder i praktiken att den allmänna pensionen inte längre räcker. Och det är där den stora skandalen finns.
Pension är inte ett bidrag. Pension är uppskjuten lön, pengar människor arbetat ihop under ett helt liv. Ändå behandlas pensionärer ofta som om de ska vara tacksamma för varje liten höjning på några hundralappar medan priserna stiger betydligt mer. Många pensionärer måste idag söka bostadstillägg för att överleva ekonomiskt. I ett fungerande pensionssystem ska människor kunna leva på sin intjänade pension, inte tvingas söka olika stöd för att kompensera för att pensionen är för låg. När staten först ger människor för låg pension och sedan erbjuder bidrag för att mildra konsekvenserna har man inte löst problemet. Man har administrerat fattigdomen.
Det mest provocerande är kanske ändå att nästan alla riksdagspartier varit delaktiga i pensionsgruppen som styr systemet. Höger och vänster har tillsammans försvarat konstruktionen i årtionden. När pensionärer protesterar kommer samma standardsvar, ”systemet är långsiktigt hållbart”. Men hållbart för vem? För statsbudgeten kanske. För finansdepartementet kanske. För AP fondernas balansräkningar kanske. Men inte för den ensamstående kvinnan som efter 45 år i äldreomsorgen får en pension som knappt räcker till hyran. Inte för industriarbetaren med utsliten kropp som förväntas jobba tills han är 69. Inte för småföretagaren som slitit hela livet och upptäcker att pensionen blev en ekonomisk chock. Ett pensionssystem ska inte främst vara finansiellt elegant. Det ska ge människor trygghet.
Nu måste pensionärerna börja använda sin verkliga makt, rösten i valurnan. Varje parti som inte tydligt lovar följande bör mötas av ett massivt väljaruppror.
- En allmän pension som går att leva på utan bidrag.
- Höjda pensionsavgifter till systemet.
- Ett tydligt golv där ingen pensionär hamnar under en värdig levnadsnivå.
- Minskad beroendeställning till tjänstepensioner och privat sparande.
- Ett pensionssystem som premierar arbete, inte finansmarknadens svängningar.
Det handlar inte om lyx. Det handlar inte om guldkant. Det handlar om anständighet. Efter ett helt arbetsliv ska människor inte behöva känna oro när matkassen blir dyrare eller när tandläkarräkningen kommer.
Sverige är inte fattigt. Problemet är inte brist på pengar. Problemet är politiska prioriteringar. När banker krisar finns miljarder. När storföretag kräver stöd finns miljarder. När pensionärer kräver trygghet heter det att systemet måste värnas. Nej, det är människorna som ska värnas.
Det är dags att pensionärerna säger ifrån, högt, tydligt och organiserat. Och framför allt, rösta inte på partier som accepterar att gamla människor efter ett helt arbetsliv ska leva på gränsen till fattigdom. Det är inte värdigt ett land som Sverige.
Kari Parman