Sanningen borde inte vara kontroversiell i en demokrati. Ändå har vi vant oss vid motsatsen. Politiker lovar sådant de vet att de inte kan hålla. Statistik vrids tills den passar budskapet. Påståenden som redan motbevisats fortsätter att upprepas, därför att lögnen ibland fungerar bättre än sanningen. Och när väljare upptäcker att de blivit lurade väntar nästa valrörelse, nästa slogan och nästa PR-byrå.
Nu diskuteras i Wales ett lagförslag som skulle kunna göra området historiskt: att förbjuda medvetna lögner i valkampanjer. Politiker som medvetet sprider falska uppgifter för att vinna röster ska kunna förbjudas att kandidera eller inneha offentliga uppdrag.
Frågan är självklar: varför diskuteras inte samma sak i Sverige?
Vi har i dag lagar mot bedrägeri, falsk marknadsföring och vilseledande reklam. Ett företag får inte lura konsumenter hur som helst. Men den som söker makten över ett helt land kan gång på gång säga sådant som är uppenbart osant utan några som helst konsekvenser. Det är en märklig ordning.
Demokratin bygger trots allt på ett enkelt kontrakt: väljarna ska kunna fatta informerade beslut. Om den information som presenteras medvetet förvanskas börjar hela systemet ruttna inifrån. Då blir valet inte längre ett fritt ställningstagande utan en manipulationstävling där den skickligaste lögnen vinner.
Vi har sett många exempel också i Sverige. Vallöften som förvandlas till dimma redan dagen efter valet. Påståenden om invandring, kriminalitet, skatter, vård eller klimat där siffror plockas ur sitt sammanhang eller helt enkelt hittas på. Partier som säger en sak före valet och gör motsatsen efteråt. Och varje gång möts kritiken av samma axelryckning: ”politik är så”.
Men varför ska vi acceptera det?
Den största invändningen mot en sådan lag handlar om yttrandefriheten. Kritiker menar att staten inte ska avgöra vad som är sant eller falskt. Det är en viktig invändning. I ett öppet samhälle måste människor få uttrycka åsikter, även dumma eller provocerande sådana.
Men här blandas ofta två helt olika saker ihop: åsikter och fakta.
Att säga ”jag tycker att skatten är för hög” är en åsikt. Att säga ”arbetslösheten har fördubblats” när man vet att det inte stämmer är något annat. Det ena är politisk debatt. Det andra är medveten desinformation.
Demokratin kan inte fungera om allt reduceras till ”min sanning mot din”. Om fakta blir en smaksak öppnas dörren för cynism, konspirationer och politisk nihilism. Till slut slutar människor tro på någonting alls. Och i det vakuumet växer extremism och populism.
Sverige befinner sig redan farligt nära den punkten.
Det offentliga samtalet har blivit allt mer känslostyrt och allt mindre verklighetsförankrat. Algoritmer premierar vrede framför eftertanke. Politiska kampanjer utformas som reklam för energidrycker: korta slagord, förenklingar och maximal konflikt. Den som försöker nyansera drunknar i flödet.
I det klimatet borde det vara självklart att åtminstone kräva en grundläggande hederlighet av människor som söker väljarnas förtroende.
Ingen föreslår tankepolis eller censurmyndigheter. Men det måste gå att diskutera tydliga regler kring medvetna och verifierbara lögner i valrörelser. Exempelvis:
- att medvetet falska sakpåståenden ska kunna prövas juridiskt,
- att oberoende faktagranskning ska få större tyngd,
- att grova och upprepade lögner ska kunna leda till sanktioner,
- och att politiker faktiskt ska kunna hållas ansvariga när de systematiskt vilseleder väljare.
I dag är det nästan tvärtom. Ju mer hänsynslös och verklighetsfrånvänd retoriken blir, desto större medialt genomslag får den. Politiker lär sig snabbt att det ofta lönar sig att överdriva, skrämmas och förenkla. Sanningen blir ett hinder i kampanjarbetet.
Det är farligt.
För när människor gång på gång känner sig lurade försvinner tilliten. Inte bara till enskilda partier utan till hela det demokratiska systemet. Medborgare börjar uppleva politiken som ett skådespel där ingen ändå menar vad de säger. Då öppnas dörren för politiker som säger: ”bara jag talar sanning”. Historien visar hur illa det kan sluta.
Kanske är det därför diskussionen i Wales är så viktig. Inte för att lagen kommer lösa alla problem, utan för att den markerar en princip: demokratin har rätt att försvara sig mot medvetna lögner.
Sverige borde åtminstone våga ta debatten.
För om det är olagligt att lura människor när man säljer en dammsugare, varför ska det vara fritt fram när man säljer framtiden för ett helt land?
Kari Parman
