När Ebba Busch säger att ”det inte finns någon plats för islamism i Sverige” låter det för många självklart och rimligt. Ingen vill ha terrorism, religiöst förtryck eller våldsbejakande extremism. Problemet är att ordet ”islamism” i svensk debatt nästan alltid används slarvigt och medvetet sammanblandas med islam som religion. Det skapar en politisk retorik där vanliga muslimer misstänkliggörs samtidigt som kristendom framställs som något naturligt och svenskt.
Vi behöver därför börja i grunderna. Islam är en religion. De människor som följer religionen kallas muslimer. Islamism är en politisk idé om att samhället bör styras utifrån islams värderingar och religiösa principer. På samma sätt är kristendom en religion medan kristdemokrati är en politisk idé om att samhället ska formas utifrån kristna värderingar. Det betyder inte att islamism och kristdemokrati är identiska rörelser i praktiken, men de bygger på samma grundläggande tanke: att religion inte bara är privat utan också ska påverka samhällsutvecklingen.
Det märkliga är därför att företrädare för Kristdemokraterna gärna beskriver islamism som något fullständigt främmande och oförenligt med demokrati samtidigt som deras egen ideologi bygger på att kristna värderingar ska påverka politiken. Här uppstår en dubbel standard som få journalister eller politiker vågar diskutera öppet.
I den offentliga debatten blandas dessutom islamism ofta ihop med våldsbejakande jihadism. Därför får människor lätt bilden att varje muslim som vill att samhället ska präglas av religiösa värderingar egentligen är extremist. Samtidigt betraktas kristna som vill bygga samhället på kristen etik som ansvarstagande och moraliska. Ingen talar om att ”bekämpa radikala kristna” när religiösa grupper driver hårda kampanjer mot aborter, samkönade relationer eller sekulär undervisning. Tvärtom ses stark kristen tro ofta som något fint och respektabelt. Men när muslimer uttrycker motsvarande övertygelse blir språkbruket genast hårdare och mer hotfullt.
Det handlar inte bara om ord. Det handlar om makt och om vilka människor som tillåts betraktas som fullvärdiga medborgare. När politiker gång på gång beskriver islam som ett samhällsproblem bidrar de till ett klimat där muslimer ses som potentiella hot snarare än som människor. Det är en utveckling som passar högernationalistiska krafter mycket väl. Därför är det heller ingen slump att delar av högern samtidigt samarbetar med Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i nynazistiska och högerextrema miljöer.
Det betyder inte att våldsbejakande islamism ska relativiseras. Självklart ska alla former av religiös extremism bekämpas. Terrorism och antidemokratiska rörelser måste mötas med rättsstatens fulla kraft. Men då måste man också använda begreppen korrekt. Annars riskerar kampen mot extremism att förvandlas till ett politiskt kulturkrig mot en religiös minoritet.
Det ironiska är att många av de politiker som nu talar högst om kristna värderingar samtidigt verkar ha glömt vad den kristna traditionen faktiskt säger. I Bibeln berättar Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten, där hjälten är den människa som tillhör ”fel” grupp och betraktas med misstänksamhet av majoritetssamhället. Berättelsen är en direkt uppmaning att se människan bakom etiketten och att inte göra grupptillhörighet till måttstock för människovärde.
Därför blir dagens politiska retorik så obehaglig. Kristendom används inte längre främst som tro utan som identitetsmarkör i ett nationalistiskt kulturkrig där islam görs till motpolen. Om kristendom reduceras till ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer har man lämnat evangeliets kärna långt bakom sig.
Sverige behöver mindre moralpanik och mer intellektuell hederlighet. Vi behöver bekämpa våld och extremism utan att demonisera hela grupper människor. Framför allt behöver vi inse att ett demokratiskt samhälle aldrig kan byggas på att religiösa eller etniska minoriteter görs till syndabockar för samhällsutvecklingen.
Kari Parman
