Något av det dummaste jag läst på länge är Ida Wallinders debattartikel i Expressen, den 13 maj, om att lägga ned SJ och ”fullborda avregleringen”. Det är som att läsa en pyroman som föreslår mer bensin därför att huset redan brinner dåligt. För det är ju just avregleringen, splittringen och privatiseringarna som skapat stora delar av den järnvägskris Sverige lever med idag. Det är nästan surrealistiskt att människor fortfarande kan skriva texter om att ”marknaden måste få göra sitt” när svensk järnväg redan är ett av Europas mest sönderstyckade system. Vi har testat experimentet. Vi har facit. Och facit är inte vackert.
Förr fanns ett sammanhållet järnvägssystem där ansvar, trafik, underhåll och planering hängde ihop. Det var inte perfekt, men det fanns åtminstone en tydlig ansvarskedja. När något gick fel visste man vem som skulle lösa problemet. Sedan kom de ideologiska experimenten. Först skulle järnvägen ”konkurrensutsättas”. Därefter styckades verksamheten upp i småbitar som lades ut på entreprenad. Underhåll privatiserades, trafik upphandlades, ansvar splittrades mellan myndigheter, operatörer, underleverantörer, konsultbolag och riskkapitalägda entreprenörer. Resultatet blev ett järnvägssystem där ingen längre har helhetsansvar. Det är exakt detta som är kärnan i dagens problem.
När en kontaktledning rivs ned i Småland, när ett signalsystem kollapsar i Mälardalen eller när växlar fryser i Norrland uppstår ett organisatoriskt kaos där alla pekar på någon annan. Trafikverket skyller på entreprenören, entreprenören skyller på upphandlingen, operatören skyller på infrastrukturen, underhållsbolaget hänvisar till avtalet och resenären står kvar på perrongen och får höra att ”felet beräknas vara avhjälpt inom kort”. Kort kan i svensk järnväg betyda fyra timmar. Privatiseringen skapade nämligen inte effektivitet. Den skapade fragmentering. Och fragmentering är järnvägens värsta fiende.
Ett järnvägssystem fungerar inte som en hamburgerkedja där olika aktörer kan konkurrera om vem som säljer billigast meny. Järnväg kräver samordning, långsiktighet, redundans och central planering, allt det som marknadsdogmatiker föraktar därför att det inte passar in i deras ekonomiska teoriböcker. I dag har Sverige dessutom bland Europas dyraste tågresor på många sträckor. Det är nästan komiskt att höra marknadsivrare tala om hur konkurrensen skulle gynna resenärerna när verkligheten visar motsatsen.
Enligt flera jämförelser är tågbiljetter i Finland generellt billigare än i Sverige, trots att Finland har betydligt starkare statlig styrning av järnvägen. Det borde få varje ideologisk privatiseringspredikant att stanna upp åtminstone i fem sekunder.
Men nej. I Sverige fortsätter man istället att behandla kollektivtrafik som vilken marknad som helst, samtidigt som många europeiska länder gör tvärtom. Tyskland införde sitt Deutschlandticket för att göra kollektivtrafiken billig och tillgänglig. Andra EU länder subventionerar tågresor och månadskort kraftigt därför att de förstått något grundläggande, fungerande kollektivtrafik är inte en kostnad, det är en samhällsinvestering. Sverige sticker däremot ut som ett av få länder i Europa där staten varit närmast religiöst ovillig att subventionera kollektivtrafiken i samma omfattning. Resultatet blir att vanligt folk får betala mer samtidigt som systemet fungerar sämre. Det är nästan en politisk prestation. Vi har alltså lyckats skapa en järnväg som både är dyrare och sämre.
I dag upphandlas dessutom underhåll ofta till lägsta pris. Det betyder i praktiken att företag vinner miljardkontrakt genom att lova mest och leverera billigast. Förebyggande underhåll nedprioriteras därför att det kostar pengar här och nu, trots att det sparar enorma summor på lång sikt. Det är därför vi gång på gång ser samma problem, försenade tåg, signalfel, växelfel, nedrivna kontaktledningar, personalbrist, reservdelsbrist och bristande samordning. Det är inte naturkatastrofer. Det är politiska beslut.
Under decennier har svensk politik behandlat järnvägen som ett ideologiskt laboratorium där varje ny privatisering sålts in som modernisering. Men järnväg handlar inte om ideologi. Det handlar om funktion. Och funktionen har försämrats. Det mest absurda är att marknadsivrarna fortfarande beskriver SJ som problemet, trots att SJ redan verkar i ett system där själva infrastrukturen, underhållet och stora delar av trafiken är splittrade mellan olika aktörer. Det är lite som att montera isär en motor i femtio delar, kasta ut skruvarna genom fönstret och sedan skylla på ratten för att bilen inte startar.
Samtidigt tittar många av Europas mest framgångsrika tågländer åt motsatt håll. I exempelvis Österrike, Schweiz och Finland har staten behållit stark kontroll över järnvägen och prioriterat samordning framför ideologisk marknadsdyrkan. Resultatet är punktligare trafik, bättre underhåll och ofta billigare resor för medborgarna. Men i Sverige sitter fortfarande människor fast i 1990 talets nyliberala rus och tror att ännu fler upphandlingar ska lösa problemen som upphandlingarna skapade. Det är nästan rörande.
För vad händer när privata aktörer inte längre tjänar pengar? De lämnar. De säger upp avtal. De drar sig ur. Då får staten ändå kliva in och rädda trafiken därför att samhället inte kan fungera utan järnväg. Det är den svenska privatiseringsmodellen i sin renaste form, vinsterna privatiseras, ansvaret socialiseras och resenärerna får ta smällen. Och mitt i allt detta föreslår alltså debattörerna att vi ska gå ännu längre, lägga ned SJ, stycka upp ännu mer och öka fragmenteringen ytterligare. Det är som att stå framför ett havererat pussel och hävda att lösningen är att kasta bort ännu fler bitar.
Sverige behöver inte mindre statlig samordning av järnvägen. Vi behöver mer. Vi behöver återupprätta ett system där ansvar och funktion hänger ihop, där långsiktighet går före kvartalskapitalism, där underhåll ses som investering istället för kostnadspost och där tågen drivs för att människor ska komma fram, inte för att riskkapitalbolag ska nå avkastningsmål. Järnvägen är inte vilken marknad som helst. Den är en del av samhällets blodomlopp. Och blodomlopp fungerar väldigt dåligt när man privatiserar hjärtat, lägger ut lungorna på entreprenad och upphandlar syret till lägsta pris.
Kari Parman