För de flesta på svensk arbetsmarknad är det under våren som det avgörs hur mycket lönen ska höjas för det kommande året. Då sitter vanligt folk i lönesamtal där några hundralappar hit eller dit kan avgöra om ekonomin går ihop. Samtidigt pågår samma process för en växande skara offentliga chefer, men där handlar det ofta om löneökningar som motsvarar en undersköterskas månadslön eller mer. Motiveringen är nästan alltid densamma: ”Lönen måste spegla ansvaret.”
Det låter rimligt vid första anblicken. Men ju mer man funderar över det desto märkligare blir argumentet. För vad är det egentligen för ansvar offentliga chefer har som skiljer sig så dramatiskt från det ansvar som vanliga löntagare bär varje dag?
Vad är det värsta som kan hända en offentlig chef? Blir man personligt betalningsansvarig när verksamheten havererar? Nej. Riskerar man sitt hus, sin ekonomi eller sitt yrkesliv om besluten blir katastrofala? Nej. Blir man av med jobbet? Ibland, men det gäller ju alla anställda i Sverige. Det märkliga är att något som egentligen gäller varje löntagare framställs som ett unikt chefsansvar som ska motivera skyhöga löner. Alla människor i arbetslivet har ansvar. Undersköterskan ansvarar för gamla människors liv och värdighet, lokföraren ansvarar för hundratals passagerares säkerhet, läraren ansvarar för barns framtid, socialsekreteraren fattar beslut som kan avgöra människors liv och elektrikern ansvarar för att ingen dör av felkopplingar. Och till skillnad från många höga offentliga chefer får dessa människor ofta bära konsekvenserna direkt om något går fel.
Det är där hela myten om chefsansvaret börjar spricka. För verkligt ansvar handlar inte om fina titlar eller hur många möten man sitter i. Verkligt ansvar handlar om personliga konsekvenser.
Men Sverige avskaffade i praktiken det gamla tjänstemannaansvaret för länge sedan. Offentliga chefer som fattar dåliga beslut riskerar sällan mer än kritik i media, en omplacering eller möjligen ett avgångsvederlag som vanliga löntagare bara kan drömma om. Samtidigt fortsätter chefslönerna att dra iväg. Kommunala toppchefer tjänar idag mer än statsministern. Regiondirektörer och myndighetsledningar talar gärna om att deras löner måste vara ”marknadsmässiga”, som om offentlig sektor vore ett riskkapitalbolag istället för skattefinansierad verksamhet.
Det moderna svenska chefsidealet bygger dessutom på något märkligt: ju längre från verksamheten man kommer, desto högre lön får man. Den som faktiskt utför arbetet anses utbytbar. Den som sitter i möten om arbetet anses oumbärlig. Det är ett synsätt som steg för steg förändrat hela den offentliga sektorn. Administrationen växer. Antalet strateger, samordnare, kommunikatörer och verksamhetsutvecklare ökar. Men i verksamheterna saknas personal, vårdplatser och resurser. Det verkar nästan som om systemet blivit till för att skydda organisationen snarare än att tjäna medborgarna. Och ändå fortsätter man tala om ansvar.
Men låt oss vara ärliga: det största ansvaret i Sverige bärs sällan högst upp i organisationerna. Det bärs längst ner, av människor som går upp klockan fem på morgonen, av människor som möter stress, hot, slitna kroppar och underbemanning varje dag och av människor som inte kan gömma sina misstag bakom konsultrapporter och omorganisationer.
Det är också därför ilskan växer. Inte för att människor hatar chefer och inte för att folk missunnar någon en bra lön, utan därför att vanligt folk ser skillnaden mellan verkligt ansvar och välbetald ansvarsteater. Och kanske är det dags att börja ställa den obekväma frågan högt: Om offentliga chefslöner ska spegla ansvar, varför gäller då inte samma ansvar för chefer som för alla andra på svensk arbetsmarknad?
Kari Parman
