Inför valet 2026 växer en allt tydligare paradox i svensk politik. Samtidigt som högern lyckats samla sig kring ett gemensamt projekt, präglas vänstersidan av splittring, misstro och oklara spelregler. I centrum för detta står Socialdemokraterna, ett parti som alltmer framstår som oförmöget att förstå sin egen roll i problemet.
Det talas ofta om att Vänsterpartiet ställer för hårda krav. Att de försvårar möjligheten till ett regeringsskifte. Att de borde “ta ansvar” och släppa fram en socialdemokratisk regering utan större motprestation. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det just detta som är det enda friska i en annars ganska sjuk politisk kultur.
När Nooshi Dadgostar tydligt markerar att stöd inte är gratis, gör hon det inte av trots. Hon gör det därför att hon representerar hundratusentals väljare. Väljare som inte röstat för att Socialdemokraterna ska få regera till varje pris, utan för att politiken faktiskt ska förändras. Och det är här konflikten uppstår.
För i Socialdemokraternas självbild finns fortfarande föreställningen om att man är det självklara maktpartiet. Att andra partier på vänstersidan ytterst har att anpassa sig. Att regeringsmakten i någon mening tillhör dem, och att stöd därför bör ges mer eller mindre villkorslöst. Det är inte bara en felaktig analys av dagens politiska landskap. Det är en farlig sådan.
Vänsterpartiet är Sveriges fjärde största parti. Det är inte en stödkrycka. Det är en politisk kraft med ett eget mandat. Att kräva inflytande i proportion till detta är inte radikalt, det är demokratiskt. Ändå möts dess krav ofta av irritation, ibland rent av förakt. Det säger något om hur långt Socialdemokraterna rört sig från sina egna rötter.
För arbetarrörelsen byggdes inte på underordning. Den byggdes på organisering, förhandling och konflikt när så krävdes. Den byggdes på insikten att makt aldrig ges, den tas. I dagens politiska klimat tycks den insikten ha bleknat i partiets toppskikt. Istället ser vi en allt starkare anpassning till mitten, till marknadsliberala ramar och till ett politiskt språk där konflikt betraktas som något farligt snarare än nödvändigt. Resultatet blir ett parti som vill regera, men som har allt svårare att formulera varför.
Samtidigt förväntas Vänsterpartiet leverera det som Socialdemokraterna själva inte längre förmår: tydlighet, riktning och ideologisk ryggrad. Men när de gör det, när de faktiskt ställer krav, framställs det som ett problem. Det är en märklig logik.
På högersidan har vi sett motsatsen. Där har partier med betydande ideologiska skillnader ändå lyckats enas genom förhandling och kompromisser, där alla fått något i utbyte. Ingen har förväntats ge sitt stöd gratis. Det kallas ansvarstagande. När Vänsterpartiet agerar på samma sätt kallas det splittring. Men det är inte Vänsterpartiet som splittrar vänstern. Det är oförmågan, eller oviljan, från Socialdemokraternas sida att acceptera att politiken idag kräver jämbördiga relationer.
För verkligheten är enkel:
· Det går inte längre att regera som om det vore 1994.
· Det går inte att samla en majoritet utan att förhandla på riktigt.
· Och det går definitivt inte att vinna väljarnas förtroende genom att ta deras röster för givna.
De som röstat på Vänsterpartiet har gjort det för att de vill se förändring: minskade klyftor, en starkare välfärd, ett stopp för marknadsexperimenten. Om deras parti då skulle släppa fram en regering utan att få genomslag för denna politik, vore det ett svek. Att stå fast vid sina krav är därför inte ansvarslöst. Det är ansvarsfullt. Det är också, vilket är viktigare, ett tecken på politiskt mod.
I en tid där alltför många partier reducerar politiken till opinionsmätningar och triangulering, behövs aktörer som vågar säga: hit men inte längre. Det borde Socialdemokraterna välkomna. Istället reagerar man med irritation. Och det är där arrogansen blir farlig. För varje gång man avfärdar Vänsterpartiets krav, för varje gång man signalerar att deras väljare inte riktigt räknas, fördjupas sprickan. Och i den sprickan växer något annat: misstro, passivitet, eller i värsta fall, att väljare söker sig bort.
Val vinns inte bara genom att vara största parti. De vinns genom att bygga förtroende, allianser och en gemensam berättelse. Just nu saknas allt detta på vänstersidan. Om Socialdemokraterna inte förmår att ompröva sin hållning, att gå från arrogans till samarbete, från självbild till verklighetsförankring, riskerar valet 2026 att bli ännu ett i raden av missade möjligheter. Och då kommer man att stå där och undra vad som gick fel.
Svaret finns redan. Det började i tron att makt kunde krävas, men inte behövde förtjänas.
Kari Parman,
Oberoende debattör
