Det finns ett politiskt tomrum. Ett tomrum som inte uppstod över en natt, utan som vuxit fram i takt med att de traditionella arbetarpartierna steg för steg lämnat sina rötter. I detta vakuum har ett parti långsamt, ibland motvilligt men allt tydligare, klivit fram: Vänsterpartiet.
Att Vänsterpartiet, likt alla andra partier, förändrats över tid är varken märkligt eller unikt, det är snarare ett uttryck för politikens natur, där idéer, prioriteringar och strategier formas i samspel med samhällsutvecklingen, väljarnas behov och de konflikter som präglar varje epok. Frågan är därför inte om förändringen skett, utan i vilken riktning den har gått, och vad den förändringen säger om partiets roll i dagens samhälle. Och svaret är lika enkelt som det är obekvämt för många: Vänsterpartiet har utvecklats till det enda parti i riksdagen som konsekvent står på arbetarnas och de mindre bemedlades sida.
Vänsterpartiets historia är allt annat än rak. Partiet föddes ur en konflikt inom arbetarrörelsen 1917, när en radikal falang bröt sig loss från socialdemokratin. Därefter följde decennier av ideologiska strider, namnbyten och inte minst en period präglad av kommunistisk orientering. Partiet hette bland annat Sveriges kommunistiska parti och senare Vänsterpartiet kommunisterna, innan det 1990 tog sitt nuvarande namn. Det är ingen hemlighet att historien är tung, och ofta används som slagträ i dagens debatt.
Men historien är inte statisk. Den är en process. Och det avgörande är inte var ett parti kommer ifrån, utan vad det är idag.
Dagens Vänsterparti definierar sig som ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund. Det är inte kosmetik. Det är en ideologisk positionering som tydligt placerar klass, jämlikhet och välfärd i centrum. Partiets mål är ett samhälle byggt på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Detta är avgörande. För medan andra partier talar om “arbetslinjen”, “incitament” och “marknadslösningar”, talar Vänsterpartiet fortfarande om klass, makt och rättvisa. Och det gör skillnad.
Under de senaste decennierna har svensk politik genomgått en förskjutning. Socialdemokratin, historiskt arbetarklassens ryggrad, har rört sig mot mitten. Privatiseringar, marknadsreformer och en allt mer försiktig ekonomisk politik har urholkat förtroendet hos många väljare. Samtidigt har borgerliga partier aldrig haft ambitionen att representera arbetarklassen, deras uppdrag är ett annat. Resultatet är ett politiskt landskap där arbetare, låginkomsttagare och ekonomiskt utsatta allt oftare saknar en tydlig röst. Det är här Vänsterpartiet kliver in.
En av de mest underskattade aspekterna av partiets utveckling är dess ovilja att helt underordna sig maktspelet. Vänsterpartiet har ofta varit mer återhållsamt med regeringssamarbeten och kompromisser än många andra. Det har kritiserats som ansvarslöst. Men det kan också ses som något annat: principfasthet.
I en tid när politiken allt mer liknar ett taktiskt spel där idéer offras för ministerposter, framstår Vänsterpartiets hållning som ovanlig, och för många väljare, befriande. Det som ytterst definierar ett arbetarparti är inte vad det kallar sig, utan vilka det faktiskt företräder. Här har Vänsterpartiet positionerat sig tydligt: fokus på stark välfärd, motstånd mot vinster i välfärden, krav på minskade ekonomiska klyftor och ett tydligt försvar av arbetsrätt och trygghet.
Men det stannar inte vid övergripande principer, det märks också i konkreta reformförslag. Partiet vill att tandvården ska ingå i den allmänna sjukförsäkringen, så att tänder inte längre behandlas som en klassfråga. De driver att barnbidraget och andra delar av socialförsäkringssystemet ska värdesäkras, så att inflationen inte steg för steg urholkar tryggheten för barnfamiljer. I sin ekonomiska politik för 2026 föreslår partiet att barnbidraget höjs och därefter indexeras löpande.
Vidare vill Vänsterpartiet att inkomstrelaterade ersättningar, som sjukpenning och föräldrapenning, inklusive tak och grundnivåer, ska inkomstindexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället, fullt ut från 2027. Även kostnadsrelaterade stöd, som bostadsbidraget, bör enligt partiet prisindexeras för att inte halka efter när levnadsomkostnaderna stiger.
Synen på arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan, är lika tydlig. Vänsterpartiet vill se en starkare och mer inkluderande a-kassa med högre ersättningsnivåer, höjda tak och bättre tillgänglighet, så att fler faktiskt omfattas. A-kassan ska inte vara ett magert skyddsnät som knappt går att leva på, utan en verklig inkomstförsäkring som ger trygghet mellan jobb och stärker arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden.
Och i en tid där bostaden allt oftare blivit en spekulationsvara vill partiet återupprätta allmännyttans roll. Kommunala bostadsbolag ska inte primärt jaga vinst, utan säkerställa att det finns hyresrätter med rimliga hyror för vanligt folk.
Detta är inte radikala idéer i ett historiskt perspektiv. Det är klassisk arbetarrörelsepolitik. Skillnaden är att det idag i praktiken bara är ett parti som driver den fullt ut.
Kritiker pekar ofta på partiets historia eller interna konflikter. Och visst, det finns sprickor, avhopp och debatter även inom Vänsterpartiet, precis som i alla levande politiska rörelser. Men att reducera partiet till sin historia är att blunda för dess utveckling. Alla partier förändras. Frågan är åt vilket håll. Och här är kontrasten tydlig: medan andra partier rört sig bort från klassfrågor, har Vänsterpartiet rört sig tillbaka till dem.
Sverige har förändrats. Klyftorna har vuxit. Tryggheten har minskat för många. Samtidigt har politiken professionaliserats och distanserats från vardagen. I detta landskap framstår Vänsterpartiet inte som perfekt, men som nödvändigt. Inte för att det är utan brister, utan för att det är det enda parti som konsekvent håller fast vid en enkel princip: att samhället ska byggas för de många, inte för de få. Och i dagens Sverige räcker detta för att göra Vänsterpartiet unika, ja till och med ”extrema”.
Och här finns också en direkt uppmaning till alla som säger sig vilja se något annat än det vi har idag: alla ni som vill ha en förändring av det rådande samhället, en verklig förändring i riktning mot ett samhälle för alla, ett samhälle med starkare välfärd, anständiga pensioner och minskade klyftor, varför inte också agera därefter? Varför inte se till att Vänsterpartiet får ett stärkt mandat i valet i september, ett mandat som gör det möjligt för partiet att påverka på riktigt, inte bara kommentera från sidan?
För politik handlar ytterst inte om vad som sägs i debatter, utan om vad som faktiskt går att genomföra.
Kari Parman
Oberoende debattör