Det är något djupt motsägelsefullt i svensk politik just nu, och kanske är det just därför det sällan sägs rakt ut. Socialdemokratin, detta parti som historiskt burit upp idén om jämlikhet, solidaritet och demokratisk kontroll över ekonomin, tycks i dag ha betydligt lättare att samarbeta med ett marknadsfundamentalistiskt parti än med ett parti som i stora stycken driver klassisk vänstersocialdemokratisk politik. Det är inte bara en taktisk märklighet, det är ett ideologiskt ställningstagande, vare sig man vill erkänna det eller inte.
För vad är det egentligen som sker? När det gäller närmandet till Centerpartiet tycks nästan inga kompromisser vara omöjliga. Arbetsrätten kan luckras upp, hyresmarknaden diskuteras i termer som historiskt varit otänkbara och skattesänkningar accepteras som en del av “ansvarstagandet”. Det talas om pragmatism, om att ta ansvar för landet, om att hålla ytterkanter borta. Men när samma parti ställs inför möjligheten att samarbeta fullt ut med Vänsterpartiet, ett parti som vill stärka arbetsrätten, minska klyftorna och begränsa vinstuttagen i välfärden, då blir svaret ett blankt nej. Då heter det plötsligt att politiken blir för svår, för osäker, för “extrem”.
Det är svårt att inte se det som en form av politisk omvänd logik. Det som ligger närmast i värderingar hålls på avstånd, medan det som i grunden drar åt ett helt annat håll bjuds in till förhandlingsbordet. Och kanske är förklaringen mindre komplicerad än den ofta framställs. Vänsterpartiet är inte farligt för att deras politik är orimlig i en historisk socialdemokratisk kontext, de är farliga för att de påminner om vad Socialdemokratin själv en gång stod för. De fungerar som en spegel, och det är inte alltid en bekväm syn.
Att samarbeta med Centerpartiet innebär kompromisser, men det är kompromisser som ligger i linje med den politiska mittfåran, med en samhällsutveckling där marknaden steg för steg tillåtits ta större plats. Det är en konflikt som går att släta över, paketera och sälja som nödvändig. Att däremot släppa in Vänsterpartiet i en regering skulle kräva något annat: ett erkännande av att politiken faktiskt handlar om intressekonflikter, om klass, om makt. Det skulle kräva att Socialdemokratin tydligare väljer sida.
Och kanske är det just detta som skaver. För i en tid där politiken allt mer kommit att handla om förvaltning snarare än förändring blir varje krav på verklig omfördelning, varje ifrågasättande av marknadens överhöghet, något som uppfattas som störande. Det rubbar balansen. Det tvingar fram ställningstaganden.
Men det är också här det strategiska misstaget blir tydligt. Genom att konsekvent markera avstånd till Vänsterpartiet signalerar Socialdemokratin att politik för ökad jämlikhet, starkare fackliga rättigheter och en mer rättvis fördelning av resurser inte är regeringsduglig. Det är ett budskap som riskerar att underminera det egna partiets trovärdighet bland de väljare som faktiskt efterfrågar just detta. Samtidigt normaliseras samarbeten som drar politiken i motsatt riktning.
Detta är inte bara en fråga om regeringsbildning efter ett enskilt val. Det handlar om vilken roll Socialdemokratin vill spela i framtiden. Är man ett parti som förvaltar en marknadsanpassad mittenpolitik, där de stora konflikterna sopas under mattan? Eller är man ett parti som faktiskt vill förändra samhället i riktning mot ökad jämlikhet och demokratisk kontroll?
Att inkludera Vänsterpartiet i en regering efter valet i höst vore inte ett radikalt brott med svensk politisk tradition. Tvärtom skulle det i många avseenden vara en återgång till en mer konsekvent arbetarrörelsepolitik, där partier med liknande grundläggande värderingar också tar gemensamt ansvar. Det skulle innebära konflikter, ja – men politik utan konflikter är i praktiken politik utan riktning.
Så frågan kvarstår: vad är det egentligen Socialdemokratin är rädd för? Är det Vänsterpartiets politik, eller är det vad den politiken avslöjar om den egna förskjutningen? Så länge svaret på den frågan uteblir kommer också motsägelsen att bestå, och med den en växande känsla av att något gått förlorat på vägen från rörelse till maktparti.
Kari Parman
Oberoende debattör
