Just nu har Vänsterpartiet kongress. En stor fråga har blivit partiets röda linje. Kravet att V ska ingå i regeringen om oppositionen (S, V, MP; C) vinner valet och Magdalena Andersson blir statsminister.
Jag är själv vänsterpartist och har varit medlem sedan 1971. Under alla dessa år, och alla år före, har socialdemokraterna ofta behövt vänsterns (passiva) stöd för att kunna bilda regering. Man har använt vänstern som ”dörrmatta”. Att ett arbetarparti inte fäller ett annat arbetarparti.
Vad jag kan minnas har det bara hänt i ”historiskt tid” en gång att vänstern satt sig på tvären och hotade fälla en S-regering. Det var 1990 då Ingvar Carlsson (S) var statsminister och regeringen la fram förslag att kraftigt begränsa strejkrätten. Det fick bägaren att rinna över för muraren Lars Werner. Vi fick ett så kallat ”chicken-race” inför öppen ridå när Lars Werner (då VPK) hotade att fälla Ingvar Carlsson om inte S drog tillbaka sitt förslag. Det slutade med, om jag minns rätt, att S backade. Det blev inget strejkförbud.
I ”modern tid” hade vi motsvarande situation 2021 då vänsterpartiet under Nooshi Dadgostar röstade nej till Stefan Löfven som statsminister därför att S lagt fram förslag om marknadshyror i nyproduktionen. Marknadshyror i nyproduktionen innebär över sikt marknadshyror för alla som bor i hyresrätter. S-regeringen föll. Men Stefan Löfven kom tillbaka utan marknadshyror. Och allt var ”i sin ordning” igen. Så den gången var det vänsterpartiet som stoppade marknadshyrorna. Kanske en av partiets största segrar i parlamentet.
Nu har, som sagt, V tröttnat på att vara ”dörrmatta” åt S. Man (partiledningen) tror att man får igenom mera vänsterpolitik om man sitter i regeringen.
Jag är tveksam. Jag är kluven. I och för sig är det väl alla riksdagspartiers ambition att vara med och regera. Om man inte är det ska man väl inte delta i riksdagsvalen. Men att hela tiden sitta på ”reservbänken” kan ju kännas lite tröstlöst.
Men att ingå i en S-regering innebär att man även måste vara ”lojal” mot den högerpolitik S nu driver inom flera områden där man närmat sig Tidöregeringen. Ta bara kriminalpolitiken, där Tidöregeringen nu vill sätta 13-åringar i fängelse. S har nästan köpt det förslaget genom att sätts sin gräns vid 14-åringar i fängelse. Om S övertrumfar Tidöregeringen med sitt förslag om elektronisk fotboja på 6-12-åringar. Sånt blir man tvingad att anamma om man sitter i regeringen. Man måste ”hålla god min i elakt spel” som det heter
RÖDA LINJER AV OLIKA FÄRGER.
Nu är det bara vänsterns röda linje som väcker stor medial uppmärksamhet. Men även MP och C har sina ”röda linjer” mot S även om de är av andra färger.
MP har gjort klart och tydligt att man INTE samarbetar eller regerar med en S-regering om S bygger ut kärnkraften. S har ju sagt att man är överens med Tidöregeringen om utbyggnad av kärnkraften. Men oense om hur det ska gå till och finansieras.
Men andra ord – MP har sin ”gröna” linje. Sitt krav för att acceptera Magdalena Andersson som statsminister.
Men den som verkligen sticker ut i sammanhanget är centerpartiets nya partiledare Elisabeth Thand Ringqvist. Hon har klargjort att hon inte sätter sig i en regering som avskaffat ”vinsterna i välfärden”. Hon är ju själv del- och aktieägare i ett privat vinstdrivande nätvårdbolag. Så att plocka ut pengar genom ”vinster i välfärden” ligger henne varmt om hjärtat.
Vad det är för färg på denna centerpartistiska ”röda”linje är något oklart. Röd är den absolut inte. Knappast heller grön. Eftersom C-ledaren är helt överens med Tidörigeringen i den här frågan så är det väl en ”blå-brun” linje. Om man blandar blått och brunt så blir den bruna färgen dominerande. Så den blir snarast en ”brun” linje för Thand Ringqvist.
Vänsterpartiet har sin ”röda” linje gentemot en eventuell S-regering. Miljöpartiet har satt upp en ”grön”. Och Centerpartiet har en ”brun” linje.
Men för att positionera sig inför valet börjar partierna på Tidösidan att ställa interna krav – att sätta upp egna linjer. Först ut är KD som nu kräver att man slopar de tre ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen. Samtidigt kräver Liberalerna att man i stället utökar till fyra ”pappamånader”.
En annan fråga inom Tidöregeringen gäller det här med Ottawafördraget och förbudet mot trampminor. Där vill L, KD och SD att Sverige lämnar Ottawafördraget, medan M, ännu så länge, säger nej.
När det gäller socialdemokraterna vill man lämna dörren öppen. Man säger att man kan samarbeta med alla partier utom SD. Det borde ligga i socialdemokraternas DNA att samarbete med V och MP ligger närmast till hands. Och att det arbetar- och fackföreningsfientliga C ligger längre bort. Men nu höjs röster inom S, t.ex. Ardalan Shekarabi, att man borde bilda en ren S+M- regering.
Så alla dessa röda linjer tycks ha regnbågens alla färger. Förutom brunt, som ju inte ingår i regnbågen.
Rolf Waltersson
Lästips:
- Daniel Helldén (MP): ”Vi kan inte sitta i en regering som bygger ny kärnkraft” – SVT Nyheter, 22 januari 2026
- C-ledaren kräver vinster i välfärden – delägare i vårdbolag – TV4 Nyheterna, 19 mars 2026
- C-ledaren själv delägare i vårdbolag, kräver vinster i välfärden för att stödja en S-regering – eFOLKET, 23 mars 2026
- Tunga S-politikern öppnar för regering med M – Aftonbladet, 15 mars 2026
- Slopa alla pappamånaderna – KD:s krav i ny regering – Aftonbladet, 17 april 2026
