Till partiledningen
Jag skriver detta som en väljare som under lång tid känt samhörighet med den breda arbetarrörelsens idéer, och som fortfarande gör det. Just därför blir vissa frågor svåra att släppa, inte minst när de rör hur vi beskriver varandra inom samma politiska tradition. En sådan fråga är återkommande och förtjänar ett tydligt svar: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti?
Detta är ingen retorisk spetsfundighet utan en uppriktig undran. Under senare år har det från socialdemokratiskt håll gång på gång markerats att Vänsterpartiet befinner sig för långt bort för att vara en självklar samarbetspartner. Ibland sägs det rakt ut, ibland antyds det genom formuleringar om ansvarstagande, regeringsduglighet eller behovet av mittenförankring. Oavsett ordval landar signalen ofta i samma slutsats: Vänsterpartiet anses stå utanför det rimliga.
Men vad är det konkret som gör dem extrema?
Om svaret ligger i historien, i partiets tidigare kopplingar till kommunismen, blir resonemanget problematiskt. Svensk politik är full av partier med historiska arv som i dag framstår som både obekväma och i vissa fall direkt oförenliga med moderna demokratiska värderingar. Ändå bedöms de i dag utifrån vad de är, inte vad de var. Vänsterpartiet har under lång tid gjort upp med sitt förflutna, ändrat sin ideologiska inriktning och verkat inom det parlamentariska systemet på samma villkor som andra. Om historien ändå ska användas som måttstock måste den rimligen tillämpas konsekvent, annars framstår den mest som ett selektivt verktyg.
Om det i stället handlar om politik, behöver även det konkretiseras. Är det synen på välfärden som anses extrem, att begränsa vinster i skola och omsorg? Är det arbetsmarknadspolitiken att stärka fackliga rättigheter och motverka osäkra anställningar? Är det den ekonomiska politiken, att vilja minska klyftor genom ökad omfördelning? Eller är det utrikespolitiska ställningstaganden som avses?
Det är fullt rimligt att ha invändningar mot allt detta. Politik bygger på skillnader, ibland stora sådana. Men skillnad är inte detsamma som extremism. För att ett parti ska beskrivas som extremistiskt krävs något mer, att dess idéer ligger utanför det demokratiskt accepterade, att de utmanar grundläggande principer om rättsstat, frihet eller folkstyre. Är det verkligen där Vänsterpartiet befinner sig i dag?
Samtidigt infinner sig en mer besvärande fråga om trovärdighet. När Socialdemokraterna markerar avstånd till Vänsterpartiet med hänvisning till att V i flera centrala frågor driver en mer ideologiskt konsekvent linje än vad S bedömer som realistiskt, sker det parallellt med att det egna partiet under senare år har gjort positionsförflyttningar som tidigare hade beskrivits som just långtgående. I frågor som rör migration, rättspolitik och säkerhetspolitik har positionerna förändrats i en omfattning som få hade förutsett. Det i sig är inte nödvändigtvis fel, politik förändras med tiden, men det gör det svårare att använda begrepp som “extrem” utan att de framstår som situationsanpassade snarare än principiella.
Ur väljarnas perspektiv blir detta än mer komplext. Det finns i dag många människor som rör sig mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som ser dem som delar av samma breda politiska familj, om än med olika betoningar. När Socialdemokraterna då tydligt markerar att Vänsterpartiet inte är en naturlig samarbetspartner, riskerar det att uppfattas som ett avståndstagande inte bara från ett parti, utan från väljare som i grunden delar samma värderingar om jämlikhet, välfärd och rättvisa.
Det är därför svårt att komma runt misstanken att frågan kanske inte i första hand handlar om extremism, utan om strategi. Om positionering. Om viljan att uppfattas som det ansvarstagande alternativet i mitten av svensk politik, även till priset av att skapa distans till aktörer som historiskt varit nära. Och om det är där kärnan ligger, vore det mer klargörande att säga just det.
Detta brev är inte skrivet för att förenkla politiska skillnader eller för att hävda att alla inom arbetarrörelsen alltid bör tycka lika. Tvärtom är oenighet en naturlig och nödvändig del av politiken. Men för att oenighet ska vara meningsfull behöver den beskrivas korrekt. Att använda etiketter som antyder att en aktör befinner sig utanför det demokratiskt rimliga kräver saklig grund, inte bara politisk bekvämlighet.
Därför kvarstår frågan, lika enkel som i början: på vilket sätt är Vänsterpartiet extremt, och varför motiverar det att man inte samarbetar med dem?
Ett tydligt och seriöst svar skulle inte bara bidra till ökad klarhet i debatten, utan också visa respekt för de väljare som förtjänar att förstå de verkliga skiljelinjerna i svensk politik.
Med förhoppning om ett sådant svar,
En fortsatt engagerad röst i den demokratiska socialismen.
Kari Parman
Före detta ordförande för
Gnosjö Arbetarekommun
