Det är ett uttryck som ofta slängs ur sig med en självklarhet som om det vore en naturlag. Som om politisk identitet vore något nedärvt, oföränderligt och oupplösligt kopplat till ett specifikt parti. Men det är en förenkling som idag gör mer skada än nytta. För det döljer en avgörande skillnad: att vara “sosse” är inte samma sak som att vara medlem i Socialdemokratiska partiet. Det har det aldrig varit.
Att vara “född sosse” handlar inte om partibok, medlemsavgifter eller interna partidiskussioner. Det handlar om en värdegrund. En syn på samhället som formats i generationer av människor som förstått att trygghet, jämlikhet och solidaritet inte uppstår av sig själva. Det handlar om en övertygelse om att samhället är ett gemensamt projekt – inte en arena där var och en lämnas att klara sig bäst den kan.
Den identiteten sitter djupare än något partiprogram. Den lever i människors erfarenheter, i deras arbetsliv, i deras vardag. Den lever i insikten att frihet utan trygghet är en illusion och att rättvisa inte kan reduceras till en budgetpost.
Under lång tid var Socialdemokraterna en politisk kraft som bar upp och förvaltade denna identitet. Partiet var inte perfekt – det har det aldrig varit, men det fanns en igenkänning. En känsla av att politiken utgick från människors verklighet. Den känslan har försvagats.
Allt fler upplever idag ett växande avstånd mellan partiets beslut och de värderingar som en gång definierade rörelsen. Det handlar inte om enstaka sakfrågor, utan om en mer grundläggande förskjutning, där politiken i högre grad anpassas till opinion, taktiska överväganden och kortsiktiga lösningar än till en tydlig ideologisk kompass.
Det är i detta glapp som många människor hamnar. De känner fortfarande igen sig i de värderingar som en gång gjorde dem till “sossar”. Men de känner inte längre igen sig i partiet. Och då uppstår en obekväm men nödvändig insikt: lojalitet kan inte krävas, den måste förtjänas.
Det finns en seglivad föreställning inom arbetarrörelsen om att man ska “stå kvar”. Att man inte överger sitt parti, eftersom det skulle vara att svika något större än sig själv. Men den föreställningen bygger på en tid då partiet och värderingarna i stort sett sammanföll. Så ser det inte ut idag.
Att kritisera partiet, eller till och med lämna det, är inte ett uttryck för svek. Det kan tvärtom vara ett uttryck för lojalitet, mot de idéer som partiet en gång var satt att företräda. För vad är alternativet? Att stanna kvar och tyst acceptera en utveckling man inte tror på? Det vore det verkliga sveket.
Vi måste våga säga det högt: Socialdemokratiska värderingar ägs inte av Socialdemokratiska partiet. De är större än så. De finns i fackföreningar, i civilsamhället, i människors vardagliga handlingar, och ja, även hos människor som inte längre är partimedlemmar.
Att vara “sosse” är därför inte en organisatorisk tillhörighet, utan en ideologisk hållning. Det är en tro på att samhället kan och ska vara mer jämlikt. Att människor inte är utbytbara kuggar i ett ekonomiskt maskineri. Att politiken har ett ansvar att stå på de mångas sida, inte de fås. När partiet rör sig bort från dessa principer är det inte människorna som sviker. Det är partiet som tappar sin förankring.
Därför är det dags att göra upp med myten om att “född sosse, alltid sosse” automatiskt innebär lojalitet med ett visst parti. Den typen av tänkande hör hemma i en annan tid, en tid då politisk tillhörighet var mer statisk och mindre ifrågasatt.
Idag krävs något annat, idag krävs självständigt tänkande, mod att kritisera och en vilja att sätta värderingar före organisation. För om arbetarrörelsen ska ha en framtid, kan den inte bygga på blind lojalitet. Den måste bygga på förtroende. Och förtroende är inget man ärver. Det är något man förtjänar, varje dag.
Kari Parman
Oberoende debattör
