När Jimmie Åkesson säger att “vi måste bli färre för att bli fler” låter det som kylig samhällsanalys. I verkligheten är det något annat: en politisk omskrivning för att vissa människor ska bort.
För det är inte “vi” som blir färre. Det är de som jobbar i restauranger, städar våra kontor eller försöker stanna efter studier – men som tjänar för lite. De räknas bort. Den nya minimilönen för invandrare och flyktingar är nämligen ca 33 000 kronor i månaden!
Samtidigt går miljontals svenskar, inklusive pensionärer, under samma lönenivå utan att deras plats i samhället ifrågasätts. Där går en tydlig gräns: inte mellan bidrag och arbete, utan mellan vilka som anses höra hit och vilka som måste kvalificera sig ekonomiskt.
Förespråkarna kallar det ordning och reda. Men i praktiken är det en gallring där inkomsten blir måttstock för tillhörighet. Den som inte når upp till siffran anses inte värd att stanna – oavsett hur mycket den personen faktiskt bidrar.
Det är här språket avslöjar politiken. “Färre” låter abstrakt. Men det betyder att människor försvinner ur våra liv, våra arbetsplatser, våra samhällen.
Och “fler”? Det är ett löfte om något bättre – senare, någon gång, för någon annan.
Frågan är inte om ett land får ställa krav. Det får det. Frågan är vilka krav som är rimliga i ett samhälle som säger sig värdera arbete, ansvar och människors lika värde.
När lönen blir inträdesbiljett till tillhörighet har vi redan svarat. Och det svaret borde oroa fler än de som riskerar att bli just – färre.
Peter Danngren
