Det finns en seglivad berättelse i svensk politik, att Sverigedemokraterna skulle vara “vanligt folks röst”, ett parti som står på löntagarnas sida, försvarar välfärden och värnar tryggheten. Men när man granskar både deras politik och deras prioriteringar i konkreta beslut framträder en helt annan bild, en bild som är svår att bortförklara.
Ta den nya inkomstbaserade arbetslöshetsförsäkringen som infördes den 1 oktober 2025. Den presenterades som en modernisering, men i praktiken innebär den att ersättningar kopplade till arbetslöshet sänks och trappas ned snabbare. Det är inte en marginell förändring i systemets periferi, det är ett ingrepp rakt in i löntagarnas ekonomiska trygghet.
När a-kassan trappas ned efter 100 och 200 dagar följer aktivitetsstödet med nedåt, efter 300 dagar sänks nivån ytterligare. Det betyder att den som redan förlorat jobbet successivt får det ännu svårare att klara sin ekonomi. Samtidigt påverkas den allmänna pensionen eftersom lägre ersättning ger lägre pensionsavsättningar. Den som blir sjuk under arbetslöshet riskerar att få en lägre sjukpenning eftersom den sjukpenninggrundande inkomsten baseras på den lägre ersättningen. Föräldrapenningen påverkas på samma sätt. Och tjänstepensionen, som för många är avgörande för framtida ekonomisk trygghet, minskar eller upphör helt när inkomsten sjunker.
Detta är inte en isolerad teknisk justering. Det är en kedjereaktion som slår mot människor i flera led, här och nu, men också långt in i framtiden.
Och var stod Sverigedemokraterna i denna fråga? De stod inte på löntagarnas sida. Genom att stödja den politiska inriktning som möjliggjorde denna förändring har partiet i praktiken bidragit till att försvaga trygghetssystemen för just de grupper man säger sig företräda. Det spelar mindre roll vilka ord man använder i talarstolen när resultatet i människors plånböcker går i motsatt riktning.
Här blir motsägelsen tydlig. Retoriken handlar om pensionärer som inte får ekonomin att gå ihop, om arbetare som oroar sig för framtiden, om trygghet i vardagen. Men i verkligheten medverkar man till reformer som sänker ersättningar, urholkar socialförsäkringar och försvagar den ekonomiska tryggheten vid arbetslöshet. Det är inte en politik för löntagare, det är en politik som gör löntagare mer sårbara.
Samtidigt fortsätter partiet att rikta fokus bort från dessa materiella frågor. I stället för att tala om arbetsvillkor, löneutveckling och välfärdens finansiering handlar debatten gång på gång om invandring. Arbetslöshet, kriminalitet och pressad välfärd binds samman i en berättelse där orsaken nästan alltid pekar i samma riktning. Det är en effektiv politisk strategi, men det är också en farlig och oärlig förenkling.
När ekonomiska problem förklaras med människors ursprung i stället för med politiska beslut och strukturella förhållanden flyttas fokus bort från de verkliga maktfrågorna. Konflikten mellan arbete och kapital ersätts av en konflikt mellan “vi” och “dom”. Det är inte en analys som stärker löntagare, det är en analys som splittrar dem.
För att förstå varför denna förskjutning sker måste man också se till partiets rötter. Sverigedemokraterna växte fram ur miljöer där nationalism och invandringsmotstånd var centrala, där samhällsproblem tolkades genom ett etniskt raster snarare än ett ekonomiskt. Även om partiet i dag har en mer polerad yta är det svårt att hävda att man gjort upp med denna grundläggande världsbild när samma mönster återkommer i politiken.
När invandring konsekvent framställs som huvudförklaring till komplexa samhällsproblem, när kulturell homogenitet lyfts fram som ett ideal, då lever de idéer vidare som en gång formade partiet. Den avgörande frågan blir därför enkel, vem tjänar på denna politik?
Inte den arbetslöse som ser sin ersättning sjunka månad för månad.
Inte den sjukskrivne som får lägre ersättning på grund av en urholkad SGI.
Inte den förälder som får en lägre föräldrapenning.
Inte den framtida pensionären vars inkomster redan i dag pressas ned.
Det är svårt att kalla det för en politik i löntagarnas intresse.
Det går att förstå frustrationen hos många väljare. Otryggheten är verklig, den ekonomiska pressen likaså. Men lösningen på dessa problem ligger inte i att peka ut syndabockar, den ligger i att stärka de system som bär upp tryggheten i samhället.
När ett parti konsekvent väljer en annan väg, när man kombinerar en retorik om “vanligt folk” med en politik som försvagar deras ekonomiska trygghet, då räcker det inte att lyssna på vad som sägs. Då måste man se på vad som faktiskt görs. Och det är där bilden klarnar. Sverigedemokraterna är inte det löntagarparti man utger sig för att vara, och i sin politiska praktik visar man gång på gång att man står längre ifrån löntagarnas intressen än vad retoriken ger sken av.
Kari Parman
Oberoende debattör
