I berättelsen Hos doktor Brax från 2019 mötte vi dr Anders Brax i hans mälarvik där hans patienter utgörs av en brokig samling insjöfiskar. Nedan följer ett andra kapitel, vari berättaren förbluffas av att återse dr Brax – denna gång mitt på torra land.
******
När jag sneddade över den himmelska pinnens torg fick jag syn på en gammal bekant. Det var dr Brax! Samme doktor som jag besökte för åtta år sen då han hade sin praktik i en mälarvik.
Jag ropade: – Hallå Dr Brax, och viftade med armarna.
Han vände sig om och stannade upp så jag kunde komma ifatt honom.
– Du var den sista jag förväntade mig stöta på såhär. På land, i frack och basker … vad händer?
Dr Brax tittade på mig och utbrast – Åhåj det är ju du som besökte mig ute i Mälaren för många år sedan, tänk att vi ses igen! Följ med mig upp till mitt kontor så ska jag berätta vad som händer…
Jag måste medge att jag var så paff och överraskad att jag inte fick fram några ord på en lång stund när jag slog följe med dr Brax. Nåväl. Nästan ingenting förvånar mig längre, men nu rubbades hela min världsbild så till den grad att jag darrade långsamt.
Ovanpå en gammal biograf hade dr Brax sitt kontor. I mottagningsrummet satt två böcklingar och skrev med nejonögon som pennor. Det droppade bläck från en bläckfisk som satt i en burk och läppjade på en drink.
– Kom in och sätt dig.
Dr Brax tog plats bakom ett stort skrivbord och jag sjönk ner i något som såg ut som en durk från en gammal fiskebåt.
Jo, började dr Brax. Redan för många år sedan fick fiskarna i Mälaren en rapport från Evolutionsbiologiska styrelsen. I stort sett stod det att människan har gått in i en demografisk kris. Hon håller på att misslyckas, helt enkelt.
Då evolutionsbiologin och evolutionspsykologin gjort sådana enorma framsteg så är det nu möjligt att fiskarna går upp på land och genom en enkel procedur hos en fenlax på rekordtid påbörjar förvandlingen till människa.
Två små klipp så får utvecklingen en raketstart mot målet: en ny människa som fortplantar sig med glädje och lust. Vi måste trygga alla framsteg som människan gjort och inte låta frigida och impotenta frilansare och snedseglare vara garanter för vad som väntar vår fantastiska jord.
– Vi har gått iland, tillade dr Brax triumfatoriskt och hällde upp en grogg på rom och mask.
– Undrar om ni går i land med det, tänkte jag för mig själv.
– Och snart kommer fler djur att gå samma väg. På tur står fåglarna, som ska få extra hjälp av alla så kallade husdjur, som varit våra hemliga agenter i årtusenden nu.
Jag pustade och suckade högt. En av böcklingarna tittade upp på mig.
– Hörru reportern, ropade han till mig. Vet du varför södra Sverige har vattenbrist?
Jag försökte hitta ett riktigt svar, men han förekom mig:
– Jo nu har så många fiskar gått iland att deras biomassa förflyttats och du vet vad Arkimedes princip är?
Jag hann knappt svara innan böcklingen slog ut med fenan som om han just uppfunnit hela naturvetenskapen.
– När en kropp lämnar en vätska, reportern, sa han och höjde sitt droppande nejonöga som en pekpinne, så upphör den att tränga undan den! Det är inte bara något som flyter upp – det är något som försvinner ur ekvationen! Han log brett, saltstänkt och självgod.
– Så vad händer när tusentals ton fisk plötsligt kliver iland? Jo, de slutar tränga undan vatten. Volymen i sjöar och hav minskar marginellt men ihållande. Och du vet hur det är med marginaler – de är alltid små … tills de inte är det längre.
Dr Brax nickade långsamt bakom skrivbordet och rörde om i sin grogg.
– Arkimedes hade badkar. Vi har biosfären.
Jag lutade mig tillbaka i den där durken som knarrade som om den mindes bättre tider.
– Så ni menar att… vattenbristen i södra Sverige beror på … upphoppande fiskar?
– Delvis, sa böcklingen snabbt. Vi har också räknat med avdunstning, jordbruk, klimatvariationer och ett och annat kommunalt felbeslut. Men!
Han höjde rösten.
– Ingen har tidigare tagit höjd för massdesertering från akvatiska populationer! Bläckfisken i burken bubblade instämmande och höjde sitt glas.
Jag vände mig mot dr Brax.
– Och ni tycker det här är… en bra idé?
Han lutade sig fram, plötsligt allvarlig.
– Bra och bra. Nödvändig. Människan har kört fast. Reproduktion, mening, riktning – allt vacklar. Vi erbjuder … förstärkning. Friskt genetiskt material. En annan instinkt. Mindre grubbel, mer lek.
– Mer lek? sa jag.
– Har du någonsin sett en gädda tveka? svarade han torrt.
Det blev tyst en stund. Någonstans i rummet droppade bläck i takt med något som kunde ha varit en klocka, eller en långsam panik.
– Men … sa jag till slut. Vad händer med havet då?
Böcklingen ryckte på axlarna.
– Det får väl klara sig med det som blir kvar.
Dr Brax log snett.
– Evolutionen är ingen välgörenhetsorganisation.
Jag reste mig långsamt.
– Och om experimentet misslyckas?
Han tog av sig baskern, kliade sig bakom gälen som fortfarande anades i skuggorna.
– Då… får vi väl gå tillbaka i vattnet igen.
Bläckfisken skrattade så glaset klirrade.
Och jag, jag började misstänka att det kanske redan var för sent att avgöra vem som egentligen var försöksdjur här.
Tänk va fort allt går nuförtiden. Jag kom ihåg att en del fiskar ute i Mälaren tog livet av sig genom att hoppa upp på land. Och nu har dom använt ett destruktivt och galet beteende till en framgångsrik erövring av världen!
Mina tankar är i kraftig rörelse. Ge mig en grogg, sa jag.
Fortsättning följer …
Peter Danngren
Lästips:
Hos doktor Brax – eFOLKET, 4 april 2019
