Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi har öppnat för att regera tillsammans med Moderaterna. Det lätt att avfärda detta som ännu ett pragmatiskt utspel i en orolig tid. Men det är att göra det för enkelt för sig. Uttalandet blottlägger i själva verket något betydligt djupare: en ideologisk förskjutning som pågått under lång tid och som nu nått en punkt där själva kärnan i måste ifrågasättas.
Socialdemokratin uppstod inte som ett mittenprojekt. Den var en rörelse, ett svar på ojämlikhet, ett verktyg för att organisera arbetare och utmana ekonomiska maktstrukturer. Partiets existens byggde på en tydliga konfliktlinjer: arbete mot kapital, jämlikhet mot privilegier. På andra sidan stod högern, i dag representerad av Moderaterna. Denna konflikt var inte ett missförstånd, den var själva motorn i det politiska projekt som formade Sverige.
Mot den bakgrunden framstår dagens utveckling som närmast historielös. Under flera decennier har Socialdemokraterna rört sig steg för steg mot mitten. Marknadsreformer som en gång betraktades som ideologiskt främmande har accepterats och i vissa fall förvaltats. Privatiseringar har inte rullats tillbaka. Marknadslogik inom välfärden har blivit en del av normalpolitiken. Arbetsmarknaden har anpassats snarare än förändrats. Det som tidigare var en tydlig ideologisk konflikt har gradvis ersatts av en teknokratisk konsensus.
Det är i detta ljus Shekarabis uttalande måste förstås. När han öppnar för en gemensam regering med Moderaterna är det inte ett brott mot utvecklingen, det är dess logiska slutpunkt. Om skillnaderna redan suddats ut i praktiken, varför inte också formalisera samarbetet?
Men just därför blir frågan så obekväm.
För om Socialdemokraterna och Moderaterna kan regera tillsammans, vad är då egentligen skillnaden mellan dem?
Och ännu viktigare: varför ska väljare välja det ena framför det andra?
Här blir också symboliken kring Shekarabi svår att bortse från. Han är född 1978 i Manchester, med iranskt ursprung, och kom till Sverige som politisk flykting 1989. Hans livsberättelse speglar det Sverige som Socialdemokratin länge ville att det skulle vara: ett land som erbjuder skydd, möjligheter och en framtid för den som tvingats fly.
Just därför väcker hans position i dagens politiska landskap en större fråga. För medan Socialdemokraterna historiskt stått för solidaritet och internationellt ansvar, har partiet under senare år accepterat en allt stramare migrationspolitik. I den politiska debatten har dessutom idéer om återvandring och ekonomiska incitament för att lämna landet, det så kallade återvandringsbidraget, flyttat fram sina positioner.
Det leder till en fråga som går bortom individen och in i partiets själ:
Hur långt har Socialdemokratin förflyttat sig, om ett parti som en gång byggde sin identitet på solidaritet nu verkar navigera i ett politiskt landskap där sådana idéer blivit en del av det tänkbara?
Det är inte en fråga om enskilda personers bakgrund. Det är en fråga om politisk riktning.
Och riktningen är oklar.
Under de senaste åren har Socialdemokraterna gång på gång signalerat att man vill vara ett ansvarstagande mittenparti. Migrationspolitiken har blivit stramare. Kriminalpolitiken hårdare. Den ekonomiska politiken mer försiktig och marknadsanpassad. Samtidigt har partiet haft svårt att formulera en tydlig alternativ vision, något som skiljer det från borgerligheten på ett sätt som är begripligt för väljarna.
Resultatet är ett parti som riskerar att framstå som ideologiskt urvattnat.
Och i det vakuumet uppstår en brutal politisk logik.
Om Socialdemokraterna i praktiken för en politik som ligger nära Moderaternas, och dessutom öppnar för att regera tillsammans med dem, varför inte rösta på originalet?
Varför välja kompromissen när man kan få en tydligare version av samma politik?
Detta är inte bara en retorisk poäng. Det är en existentiell fråga för ett parti som i över hundra år varit en central kraft i svensk politik.
Det finns en välkänd politisk mekanism bakom utvecklingen. Partier som länge varit statsbärande tenderar att prioritera regeringsduglighet framför ideologisk tydlighet. Stabilitet blir viktigare än konflikt. Samarbete viktigare än förändring. Maktutövning viktigare än idéutveckling.
Men den utvecklingen har ett pris.
När ideologin bleknar riskerar partiet att förlora sin riktning. När riktningen försvinner riskerar väljarna att förlora sin motivation. Och när motivationen försvinner uppstår ett vakuum som andra krafter snabbt fyller.
Det är här Socialdemokraterna befinner sig i dag.
Shekarabis uttalande är därför inte bara ett utspel. Det är en spegel. Den visar ett parti som står och väger mellan sin historia och sin samtid, mellan sin identitet som rörelse och sin roll som förvaltare.
Frågan är hur länge den balansakten är möjlig.
För till slut måste varje parti svara på den enklaste av alla politiska frågor:
Vad är vi till för?
Om Socialdemokraterna inte längre kan ge ett tydligt svar på den frågan, om partiet fortsätter att sudda ut gränsen mellan sig självt och högern, då riskerar det att långsamt förlora sin historiska funktion.
Och då återstår bara den fråga som blir allt svårare att värja sig mot:
Varför rösta på Socialdemokraterna, när det i praktiken blir en röst för Moderaterna?
Kari Parman,
Före detta aktiv socialdemokrat
