Det är något märkligt med vår tid. Världen rustar upp i en takt vi inte sett sedan kalla krigets mest paranoida år, konflikterna sprider sig som sprickor i en gammal damm, och ändå hörs knappt ett pip från den internationella fredsrörelse som en gång kunde fylla gatorna i världens storstäder.
Var finns den nu?
Var är de massdemonstrationer som en gång samlade miljontals människor mot kärnvapen, krig och militarisering? Var är de internationella uppropen, de globala nätverken, de stora fredskongresserna? Var är studenternas banderoller, de fackliga manifestationerna, kyrkornas fredsmarscher?
När gamla män med gudskomplex återigen har satt världen i brand är tystnaden från fredsrörelsen öronbedövande.
Vi lever i en tid där makthavare talar om krig med en märklig lätthet. Militärbudgetar växer explosionsartat. Politiker talar om upprustning som om det vore ett självklart naturfenomen, ungefär som regn i november. Vapenindustrin går på högvarv. Analytiker diskuterar krigsscenarier i tv-studior som om de kommenterade en fotbollsmatch.”
Det som tidigare betraktades som ett civilisatoriskt misslyckande har plötsligt blivit normaliserat.
Kriget har blivit politikens vardag.
I Europa pågår ett stort krig. I Mellanöstern rasar ännu en katastrof. Stormaktsrivaliteten hårdnar mellan USA, Kina och Ryssland. Kärnvapenhotet, som vi trodde tillhörde historien, har återvänt till den politiska vokabulären.
Ändå är det märkligt tyst.
Under 1980-talet fyllde fredsrörelsen gatorna. I Stockholm samlades hundratusentals människor mot kärnvapen. I Bonn, London och New York marscherade miljontals. Det var en bred folkrörelse, arbetarrörelsen, kyrkorna, studenterna, forskare, konstnärer och helt vanliga människor som vägrade acceptera att mänsklighetens framtid skulle avgöras av militärstrategiska kalkyler.
Den rörelsen bidrog till att förändra världen. Den satte press på politiker. Den skapade opinion. Den bidrog till nedrustningsavtal och ett politiskt klimat där fred inte sågs som naivitet utan som en nödvändighet.
Den var långt ifrån perfekt. Den kunde vara splittrad, ibland dogmatisk och ibland naiv. Men den fanns där.
I dag verkar den nästan ha försvunnit.
En del av förklaringen är att politiken har förändrats. Efter kalla krigets slut spreds illusionen att historien på något sätt hade tagit slut. Krig skulle ersättas av handel, samarbete och globalisering. Den fredliga världsordningen ansågs mer eller mindre självklar.
När den illusionen sprack stod fredsrörelsen illa rustad.
En annan förklaring är att den politiska offentligheten förändrats. Sociala medier producerar ständiga flöden av indignation men sällan långsiktig organisering. Det är lätt att skriva ett inlägg, svårare att bygga en rörelse. Den digitala ilskan ersätter ofta den kollektiva mobiliseringen.
Men det finns också en mer obekväm förklaring: fredsfrågan har delvis kidnappats av geopolitiken.
I dag förväntas människor välja sida i konflikter snarare än att försvara principer. Om man kritiserar militarisering riskerar man att anklagas för att gå någon stormakts ärenden. Om man kräver vapenvila beskylls man för naivitet eller förräderi. Fredsargument reduceras till propagandaverktyg i ett informationskrig där varje nyans misstänkliggörs.
Det skapar ett politiskt klimat där många helt enkelt väljer att tiga.
Och tystnaden gäller inte bara fredsrörelsen. Den gäller också stora delar av den politiska klassen.
I Sverige har vi under senare år kunnat se något som borde få varje försvarare av folkrätten att reagera. Politiker, både från regeringspartierna och från oppositionen, sitter i tv-studior och kommenterar krig och militära operationer på ett sätt som ibland gränsar till rena hyllningar av handlingar som enligt internationell rätt är djupt problematiska.”
Bombningar av civila områden relativiseras. Brott mot folkrätten förklaras bort som “nödvändiga”. Krigshandlingar som tidigare hade utlöst kraftiga diplomatiska protester beskrivs nu som förståeliga eller strategiskt kloka.
Det är som om en del av den politiska eliten har glömt varför den internationella rättsordningen över huvud taget skapades.
Folkrätten uppstod inte som ett akademiskt experiment. Den växte fram ur ruinerna efter två världskrig, ur insikten att världen behövde gemensamma regler för att begränsa krigets brutalitet.
När politiker i demokratiska länder börjar behandla dessa regler som besvärliga formaliteter öppnas en farlig dörr.
För om internationell rätt bara gäller när den är bekväm, då gäller den i praktiken inte alls.
Historien visar vad som händer när militarism normaliseras. När rustningsspiraler väl satt igång tenderar de att bli självförstärkande. Varje upprustning motiverar nästa. Varje säkerhetsdoktrin producerar nya hotbilder. Varje krig genererar nya konflikter.
Till slut står världen där, ännu en gång på randen av katastrof.
Det är därför fredsrörelser alltid har varit nödvändiga. Inte för att de kan avskaffa konflikter över en natt, utan för att de fungerar som ett moraliskt och politiskt mottryck mot krigets logik.
De påminner oss om något fundamentalt, att säkerhet inte bara handlar om militär styrka utan också om diplomati, internationell rätt, ekonomisk rättvisa och politiskt mod.
De påminner oss om att krig alltid är ett misslyckande.
Och kanske viktigast av allt, de påminner oss om att människor inte är dömda att acceptera militarisering som ett naturligt tillstånd.
I dag behövs en ny internationell fredsrörelse mer än på länge.
Inte en nostalgisk kopia av 1980-talets organisationer, utan en modern rörelse som kan samla människor över politiska, religiösa och nationella gränser. En rörelse som försvarar folkrätten, kräver nedrustning och sätter mänsklig säkerhet före militär prestige.
En rörelse som vågar säga det som i dag nästan blivit tabu i den politiska debatten, att fler vapen sällan skapar mer fred.
Världen styrs återigen av ledare som verkar betrakta geopolitiken som ett strategiskt schackspel. Men det är inte de som betalar priset när pjäserna flyttas över brädet. Det är civila människor, barn, familjer, samhällen som får leva med konsekvenserna.
Krig må beslutas i maktens korridorer, men det är alltid vanligt folk som begraver de döda.
Därför är frågan lika enkel som obekväm:
Var finns den internationella fredsrörelsen?
Om den inte finns måste den byggas igen.
Och den här gången får vi inte vänta tills världen redan står i brand.
Kari Parman
Oberoende debattör
Lästips:
Call for Peace – Var med och säg ifrån! – Svenska Freds, 4 mars 2026
