När Olof Palme 1972 kallade bombningarna av Hanoi för ett dåd utfört av ”satans mördare” var det inte ett retoriskt infall. Det var en moralisk markering. Ett uppvaknande riktat mot en värld som höll på att normalisera statligt våld. Han visste att orden skulle väcka raseri i Washington. Han visste att diplomatiska relationer kunde kylas. Men han visste också att neutrala formuleringar ibland är feghet i sin mest fördolda form.
Och nu är vi där igen.
I dag ser vi hur Israel och USA gått till gemensamma militära angrepp mot Iran, hela vägen in i Teheran, med omfattande luftanfall och tusentals mål träffade runt om i landet, enligt flera internationella rapporter. Civilbefolkningen betalar priset. Hundratals döda och skadade. Attacker som spridit sig även till Irak och andra delar av Mellanöstern. Ett redan sargat område trycks ännu djupare ner i våldets spiral.
Det tekniska språkbruket är påfallande. ”Precision”. ”Självförsvar”. ”Förebyggande operation”. Orden är kliniska. De försöker göra våldet abstrakt. Men bomber är alltid konkreta. De slår sönder hem i Teheran. De dödar människor i Basra och Bagdad. De river upp barndomar, splittrar familjer och sår frön till nya generationer av hat och rädsla.
Det är svårt att inte se paralleller till Rysslands invasion av Ukraina 2022 och de efterföljande bombningarna av ukrainska städer. En aggression som orsakat hundratusentals dödsfall och gjort kriget till Europas dödligaste sedan andra världskriget. Där fördömde stora delar av världen Rysslands övergrepp entydigt som folkrättsbrott. Och med rätta.
Men just därför blir dubbelmoralen så ödesdiger.
Om ryska bombningar av civila i Ukraina är oacceptabla, vilket de är, varför acceptera, relativisera eller tona ner västmakters militära angrepp mot Iran och deras effekter på civila i regionen? Om vi med rätta talar om proportionalitet, skydd för civilbefolkning och respekt för suveränitet i Europa, hur kan dessa principer väga lättare när bomber faller över Mellanöstern?
Folkrätten kan inte vara ett buffébord där stormakter plockar de principer som passar för stunden. Antingen gäller den universellt, eller så undermineras hela idén om en regelbaserad världsordning. En ordning som, i teorin, ska skydda varje stat, stor som liten.
Västmakternas militära engagemang i Mellanöstern har redan lämnat djupa sår. Irakkriget 2003 är ett brutalt exempel. Invasionen följdes av ockupation, sekteristiskt våld, framväxten av extremistiska grupper och årtionden av destabilisering. Hundratusentals civila fick betala priset. Dessa erfarenheter borde vara lärdomar – inte parenteser.
Att tala om likheter mellan aggressionen mot Irak, invasionen av Ukraina och dagens militära angrepp mot Iran är inte att förenkla komplexa konflikter. Det är att se ett mönster. När stormakter agerar militärt, oavsett flagg, är det civila som drabbas hårdast. 2003 öppnade för regional instabilitet som ännu präglar Mellanöstern. 2022 kastades Europa in i ett nytt säkerhetspolitiskt mörker. Dagens angrepp på Iran riskerar att utlösa en regional brand som redan sprider sig över gränserna.
Språket vi använder avslöjar vår moral.
När fienden bryter mot reglerna talar vi om barbariet. När en allierad gör det talar vi om nödvändiga åtgärder. När en stormakt hotar folkrätten i Europa, då reser vi oss. När en stormakt gör det i Mellanöstern, då väger vi orden, sänker rösten, talar om ”komplexitet”.
Den selektiva moralen urholkar vår trovärdighet. Den ger bränsle åt dem som redan misstror västvärldens tal om mänskliga rättigheter. Den undergräver det internationella samarbete som vi säger oss vilja försvara.
Palmes ord var brutalt raka därför att situationen krävde det. Han visste att moralens språk ibland måste vara gnistrande klart för att bryta igenom diplomatiska dimridåer. Han visste att det finns tillfällen då tyst diplomati inte räcker.
Vad skulle Palme ha sagt i dag?
Kanske något lika obekvämt. Kanske något som fått både Washington, Tel Aviv, Moskva och Teheran att rynka pannan. För konsekvensen är själva kärnan i moralisk trovärdighet. Den som fördömer aggression måste göra det oavsett vem som trycker på avfyrningsknappen. Den som talar om skydd för civila måste göra det oavsett vilken uniform stridspiloten bär.
Kan vi verkligen hävda att principerna om folkrätt, skydd för civila och respekt för suveränitet gäller lika mycket i Teheran som i Kiev? Eller har vi, steg för steg, accepterat att vissa liv väger tyngre än andra i den globala moraliska bokföringen?
Om vi menar allvar med att försvara en regelbaserad internationell ordning, då måste vi också vara beredda att rikta kritik mot våra egna allierade. Annars är det inte en regelbaserad ordning vi försvarar, utan en maktbaserad.
Varje gång vi låter dubbelmoralen styra vår retorik urholkar vi principerna. Varje gång vi relativiserar civila dödsoffer för att de faller på ”fel” sida av vår geopolitik, flyttar vi gränsen för vad som är acceptabelt.
Och när gränsen flyttas tillräckligt många gånger, finns den till slut inte kvar.
Historien visar att krig sällan stannar där de börjar. De sprider sig. De radikaliserar. De normaliserar våld. Och till slut kräver de en generation som får bära konsekvenserna av vuxenvärldens brist på mod.
När civila dör i krig, oavsett om det är i Kiev, Gaza, Teheran eller Bagdad, är det ett moraliskt haveri. Då räcker det inte med teknokratiska formuleringar och strategiska analyser. Då behövs ett språk som klargör att det finns gränser.
Olof Palme drog en sådan gräns 1972. Frågan är om någon i dagens politiska landskap har modet att göra det igen.
För om vi låter tystnaden bli svaret, då har vi redan förlorat mer än en debatt. Då har vi förlorat något av det som en gång gjorde svensk utrikespolitik till en röst för konsekvent humanism.
Kari Parman,
Oberoende debattör
