Den svenska sjukvården lider i dag av något som allt mer liknar ett politiskt självskadebeteende. Samhället lägger enorma resurser på att utbilda sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal, men har samtidigt byggt ett system som driver bort dem från den offentliga vården.
Resultatet är en växande personalbrist i kommuner och regioner och en skenande nota för hyrpersonal som i slutänden betalas av skattebetalarna.
Runt om i Sverige vittnar kommuner och regioner om samma problem. Bristen på sjuksköterskor gör att verksamheter tvingas hyra in personal via bemanningsföretag för att över huvud taget kunna upprätthålla vård och omsorg. Kostnaderna uppgår till miljardbelopp varje år.
Trots återkommande försök att rekrytera fast personal räcker det inte.
Frågan är därför inte bara varför det saknas sjuksköterskor. Den verkliga frågan är varför politiken har byggt ett system som gör bristen värre.
Under de senaste trettio åren har svensk sjukvård steg för steg gjorts om till ett slags marknadsexperiment. Offentlig vård ska konkurrera med privata vårdföretag om patienter, resurser och, inte minst, personal.
Problemet är bara att personalen inte blir fler för att man inför konkurrens.
Privata vårdföretag finansieras till största delen av skattemedel. Bemanningsföretag hyr ut sjuksköterskor till regioner och kommuner, också det med skattepengar. Alla aktörer slåss om samma begränsade grupp människor.
Det skapar inte fler sjuksköterskor.
Det flyttar dem bara mellan olika arbetsgivare.
När en sjuksköterska lämnar en region eller kommun för ett bemanningsföretag försvinner inte kostnaden ur systemet. Den ökar. Regionen eller kommunen tvingas hyra tillbaka samma kompetens – men till ett betydligt högre pris.
Resultatet blir en absurd rundgång med skattemedel.
Först används skattepengar till att utbilda personalen.
Sedan används skattepengar till att finansiera privata aktörer som lockar över dem.
Till sist används skattepengar till att hyra tillbaka samma personal när bristen uppstår.
Det är svårt att beskriva detta som något annat än ett systemfel.
Kommunerna hamnar ofta längst ner i denna kedja. När regioner eller privata vårdgivare kan erbjuda högre löner eller mer flexibla villkor försvinner sjuksköterskor från den kommunala hälso- och sjukvården och äldreomsorgen.
Kommunerna tvingas då köpa in hyrpersonal för att klara bemanningen.
Pengar som borde gå till vård och omsorg hamnar i stället hos bemanningsföretag.
Förespråkare för privatiseringar talar gärna om konkurrens och effektivitet. Men i verkligheten är detta inte en marknad i normal mening. Privata vårdbolag tar mycket små ekonomiska risker. Deras intäkter kommer från skattemedel. Patienterna betalar inte. Och när personalen inte räcker till tvingas regioner och kommuner lösa situationen genom att köpa in bemanning.
Även det med skattemedel.
Vinsterna kan privatiseras, men kostnaderna socialiseras.
Det verkliga problemet är därför inte personalen. Det är systemet.
Politiken har skapat en situation där offentlig vård och skattefinansierad privat vård konkurrerar om samma arbetskraft. Det driver personal från regioner och kommuner till bemanningsföretag och privata vårdgivare – för att sedan hyras tillbaka till högre kostnad.
Samhället utbildar personalen.
Den offentliga vården förlorar dem.
Skattebetalarna får betala en gång till.
Om inte detta är ett självskadebeteende är det svårt att veta vad som skulle vara det.
Sjukvård fungerar nämligen inte som en vanlig marknad. Den bygger på kontinuitet, stabila arbetslag och långsiktighet. Patienter behöver möta personal som känner verksamheten och varandra.
När bemanningen i stället blir allt mer beroende av hyrpersonal och korta kontrakt riskerar både arbetsmiljö och patientsäkerhet att försämras.
Samtidigt fortsätter kostnaderna att öka.
Problemet är inte att sjuksköterskor söker bättre villkor. Det är helt naturligt. Problemet är att politiken har skapat ett system där skattefinansierade verksamheter konkurrerar med varandra om samma personal.
Så länge detta marknadsexperiment får fortsätta kommer personalbristen bestå, och miljarderna fortsätta rinna ut ur vården.
Det är därför hög tid att börja diskutera det verkliga problemet.
Inte bara personalbristen.
Utan systemet som skapar den.
Kari Parman
Oberoende debattör
