Det finns politiska beslut som är taktiska. Och så finns det beslut som avslöjar något djupare. Vad ett parti egentligen är berett att offra för makten.
Liberalernas överenskommelse med Sverigedemokraterna i fredags hör till den senare kategorin.
Det är inte bara en ny strategi inför nästa val. Det är ett ideologiskt sammanbrott.
Under decennier var Folkpartiet, dagens Liberalerna, ett parti som definierade sig genom motstånd mot nationalism, rasism och främlingsfientlighet. Partiet stod upp för internationellt samarbete, för minoriteters rättigheter och för ett öppet samhälle. Det var en självklar del av den liberala självbilden att stå emot krafter som byggde sin politik på misstänkliggörande av människor utifrån ursprung.
Den linjen var inte bara retorik. Den var ett löfte till väljarna.
Men nu har Liberalerna gjort upp med Sverigedemokraterna om ett gemensamt politiskt projekt inför nästa mandatperiod. Avtalet syftar uttryckligen till att bana väg för att alla Tidöpartier, inklusive SD, ska kunna sitta i regering tillsammans.
Detta efter att liberala företrädare under många år försäkrat att just detta aldrig skulle ske.
“Aldrig” visade sig betyda “tills det blev politiskt bekvämt”.
I politiken händer det att partier ändrar uppfattning. Samhället förändras och politiska positioner utvecklas. Men när ett parti bryter ett så tydligt löfte till sina väljare handlar det inte om utveckling. Det handlar om trovärdighet.
Och trovärdighet är politikens hårdvaluta.
Liberalerna har under lång tid balanserat farligt nära riksdagsspärren. I ett sådant läge är frestelsen stor att knyta sig så hårt som möjligt till ett regeringsblock för att säkra sin egen överlevnad. Problemet är bara att den strategin riskerar att kosta partiet dess själ.
För många av de väljare som en gång röstade på Folkpartiet var motståndet mot nationalism och främlingsfientlighet inte en detaljfråga. Det var själva kärnan i partiets identitet.
Det var därför Folkpartiet ofta stod längst fram när demokratin skulle försvaras. Det var därför partiet tog strid mot apartheid, försvarade flyktingars rättigheter och betonade vikten av internationellt samarbete.
Den traditionen är svår att förena med ett nära politiskt samarbete med ett parti som vuxit fram ur den svenska extremhögern och som fortfarande definierar mycket av sin politik genom motstånd mot invandring och nationalism.
Liberalerna försöker nu förklara kursändringen med att Sverigedemokraterna har förändrats. Att partiet blivit mer ansvarstagande. Mer regeringsdugligt.
Men även om man accepterar den beskrivningen kvarstår en obekväm fråga:
När blev detta uppenbart för Liberalerna?
Var det när man tidigare lovade väljarna att aldrig acceptera SD i regering? Eller är det nu, när maktmatematiken kräver det?
Den sortens logik riskerar att göra politiken cynisk.
Om principer alltid kan justeras efter det parlamentariska läget slutar de till slut att vara principer.
Det finns också en annan risk som Liberalernas partiledning verkar underskatta: att väljarna inte följer med.
Undersökningar har tidigare visat att en majoritet av Liberalernas egna väljare inte vill se Sverigedemokraterna i regering. För många liberaler är detta fortfarande en röd linje.
Det betyder att partiledningen nu driver en linje som riskerar att alienera just de väljare som fortfarande håller partiet kvar i riksdagen.
Historien är full av exempel på partier som försökt lösa sina problem genom att bli mer “regeringsdugliga”. I många fall har resultatet blivit det motsatta: väljarna har inte känt igen partiet längre.
För Liberalerna är risken särskilt stor eftersom partiet alltid varit mer idéburet än maktburet. Folkpartiet var aldrig det största partiet i svensk politik, men det hade en tydlig identitet.
Den identiteten handlade om liberal demokrati, internationell solidaritet och motstånd mot nationalism.
När den identiteten suddas ut återstår en obehaglig fråga:
Vad är egentligen Liberalerna till för?
Om partiet är berett att samarbeta med nästan vem som helst för att få sitta i en regering, vad skiljer då Liberalerna från andra borgerliga partier?
Det är möjligt att Liberalernas ledning tror att denna kursändring stärker partiets framtid. Att väljarna kommer att acceptera förändringen som en pragmatisk anpassning till ett nytt politiskt landskap.
Men det finns också en annan möjlighet.
Att många av de väljare som en gång röstade på Folkpartiet nu känner att deras parti inte längre finns kvar.
Den dag Liberalerna tog Sverigedemokraterna i hand kan därför visa sig bli en historisk vändpunkt.
Inte för att svensk liberalism stärktes.
Utan för att den övergavs.
Kari Parman,
Oberoende debattör
