Det finns en spricka i den svenska välfärdsmodellen. Den syns inte i budgettabellerna. Den syns i människors leenden.
I Sverige år 2026 går människor runt med värkande tänder som de inte har råd att laga. Kanske är det din granne. Din kollega. Den ensamstående mamman. Pensionären som redan dragit ner på allt som går att dra ner på. I ett land som gärna kallar sig en välfärdsstat är det fullständigt orimligt att munnen fortfarande behandlas som om den inte tillhörde kroppen.
Tandvården omfattas inte av samma högkostnadsskydd som övrig hälso- och sjukvård. Ja, vi har ett allmänt tandvårdsbidrag och ett särskilt högkostnadsskydd för större ingrepp. Men det är ett parallellt system. Det är inte samma sak som att omfattas av sjukförsäkringens grundläggande princip: vård efter behov, inte efter plånbok. Och det är här klassamhället blir synligt, bokstavligen.
Frågan om att fullt ut integrera tandvården i den allmänna sjukförsäkringen har diskuterats i årtionden. Alla vet att den finns. Alla vet vad den handlar om. Ändå har den konsekvent skjutits framför politiken. Skillnaderna mellan partierna är tydliga. Vänsterpartiet har länge drivit linjen att tandvård ska likställas med annan vård och omfattas av samma högkostnadsskydd. Även Miljöpartiet har argumenterat för att tandvården ska in i samma system som övrig sjukvård.
Men flera andra partier har konsekvent vägrat ta det principiella steget. Moderaterna har inte drivit kravet på full integrering i sjukförsäkringens högkostnadsskydd. Centerpartiet och Liberalerna har inte heller gjort det till en prioriterad reform. De talar gärna om ansvarstagande och arbetslinje, men när det gäller att göra tandhälsa till en faktisk rättighet är entusiasmen påfallande begränsad.
Och kanske mest anmärkningsvärt: Socialdemokraterna, partiet som byggde den svenska välfärdsmodellen, har genom åren förstärkt tandvårdsstödet i olika former, men inte genomfört eller konsekvent drivit en full systemintegration. Många socialdemokrater runt om i landet har påpekat det självklara: tänderna är en del av kroppen. Ändå har partiledningen inte gjort frågan till en avgörande reformstrid. Resultatet är ett politiskt tomrum. Ett område där alla säger sig vilja förbättra, men där ingen tar det avgörande beslutet.
I detta tomrum kliver Sverigedemokraterna fram och säger att ingen ska behöva avstå tandvård av ekonomiska skäl. Man talar om att göra tandvården billigare och stärka skyddet. Men politik prövas inte i valtal. Den prövas i riksdagens omröstningar. År 2024 beslutade riksdagen, på förslag från regeringen, att sänka åldern för avgiftsfri barn- och ungdomstandvård från 23 till 19 år. Det innebär att unga mellan 20 och 23 år, ofta studenter eller i början av arbetslivet, nu själva måste bära kostnaden för sin tandvård.
För beslutet röstade regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna.
Emot beslutet röstade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Man kan argumentera för olika budgetprioriteringar. Men man kan inte trovärdigt hävda att tandvården ska bli mer tillgänglig samtidigt som man gör den mindre tillgänglig för en hel åldersgrupp. Detta är inte en teoretisk justering i marginalen. Det är en konkret försämring. Och den visar vad som händer när tandvården inte betraktas som en självklar del av välfärdens kärna.
Under tiden fortsätter verkligheten. Ett vanligt tandläkarbesök kan kosta flera tusen kronor. För den som lever på pension, sjukersättning eller försörjningsstöd är det en kännbar ekonomisk belastning. Resultatet blir att människor skjuter upp vård. Små hål blir stora. Det som kunde lagats i tid blir rotfyllningar, infektioner och akuta ingrepp. Detta är inte bara en fråga om tänder. Dålig tandhälsa hänger samman med allmänhälsa, med hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och psykiskt välbefinnande. Kronisk tandvärk påverkar sömn, arbetsförmåga och livskvalitet. Att hålla munnen utanför sjukförsäkringens principer är medicinskt svårförsvarligt och socialt ojämlikt.
Så länge tandvården inte omfattas av samma grundprincip som annan vård accepterar politiken i praktiken att tandhälsa i högre grad än annan vård ska vara beroende av inkomst. Man kan kalla det gradvisa reformer. Man kan kalla det budgetansvar. Men i sak innebär det att klassamhället får synas i människors leenden.
Alla riksdagspartier står bakom någon form av tandvårdssubvention. Det är bra. Men det räcker inte. Den avgörande frågan är principiell och enkel: ska tandvården styras av samma grundprincip som resten av sjukvården, eller inte? Så länge svaret inte är ett tydligt ja, fullt ut, är jämlikheten ofullständig. Munnen är en del av kroppen. Det är inte en metafor. Det är en biologisk självklarhet. Antingen gäller principen vård efter behov, eller så gör den det inte.
Kari Parman,
Samtidsbetraktare
