När Sverige talar om internationell rätt görs det ofta med en självklar moralisk tyngd. Vi beskriver oss gärna som ett land som står upp för folkrätten, mänskliga rättigheter och fredlig konfliktlösning. Men när man betraktar Sveriges hållning till de krig som nu pågår i Mellanöstern framträder en betydligt mer obekväm verklighet.
Just nu pågår ett krig som kan förändra hela regionen. Den 28 februari 2026 inleder USA och Israel samordnade flyg- och robotattacker mot mål i Iran. Angreppet riktas mot militära installationer, ledarskap och strategisk infrastruktur i flera iranska städer. I de första attackerna dödas Irans högste ledare Ali Khamenei i ett riktat luftangrepp mot Teheran.
Sedan dess fortsätter bombningarna. Oljedepåer runt Teheran brinner, stora delar av staden täcks av giftig rök och invånare beskriver luften som nästintill obeboelig. Samtidigt svarar Iran med robot- och drönarattacker mot Israel och amerikanska militärbaser i Gulfregionen, vilket gör att kriget sprider sig till flera länder i Mellanöstern.
Konflikten påverkar också resten av världen. Trafiken genom Hormuzsundet, genom vilket runt en femtedel av världens olja transporteras, har i praktiken kollapsat efter iranska motåtgärder, och oljepriserna stiger snabbt.
Flera europeiska politiker och jurister menar att attackerna bryter mot internationell rätt eftersom de genomförs utan mandat från FN:s säkerhetsråd och utan ett tydligt självförsvarsläge. Kritiker beskriver därför kriget som ett angreppskrig och en kränkning av Irans suveränitet.
Det är i detta läge Sveriges politiska tystnad blir så avslöjande.
När Ryssland invaderade Ukraina var den svenska reaktionen, med rätta, kraftfull och tydlig. Regeringar och oppositionspartier talade då om folkrättens okränkbarhet och behovet av sanktioner.
Men när två av västvärldens närmaste allierade nu bombar ett annat land och startar ett krig som många bedömare anser sakna folkrättsligt stöd, blir tonläget plötsligt betydligt försiktigare. Den svenska regeringen talar om “eskalation” och om behovet av återhållsamhet från alla parter.
Det är diplomatiska formuleringar som i praktiken döljer något annat: Sverige har i allt högre grad knutit sin utrikespolitik till Washingtons geopolitiska linje.
Detta märks också i partipolitiken.
De borgerliga partierna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, placerar i regel konflikten i ett säkerhetspolitiskt perspektiv där Iran beskrivs som huvudhotet i regionen. Därför hamnar kritiken mot Israels och USA:s agerande ofta långt ner på dagordningen.
Men den verkliga besvikelsen finns någon annanstans: hos den svenska socialdemokratin.
Det parti som en gång byggdes av arbetarrörelsen och som länge beskrev sig som demokratiskt socialistiskt har i dag i praktiken abdikerat från den utrikespolitiska tradition som en gång gjorde Sverige respekterat i världen.
Under Olof Palmes tid kunde en socialdemokratisk regering öppet fördöma USA:s bombningar av Vietnam. Sverige stödde kampen mot apartheid i Sydafrika och talade tydligt om internationell rätt även när det var politiskt obekvämt.
I dag hörs inget sådant språk från socialdemokratins ledning.
När Gaza bombas till ruiner talar partiet om balans.
När civila dödas i tusental talar man om komplexitet.
Och när USA och Israel nu bombar Iran och dödar landets högsta ledare, möts världen av en socialdemokratisk tystnad som är lika talande som den är historiskt främmande.
Det är svårt att förena den hållningen med de idéer som en gång låg till grund för partiet.
Socialdemokratin föddes ur en rörelse som betonade internationell solidaritet, fred och motstånd mot imperialistiska krig. Den svenska arbetarrörelsen byggde sin identitet på idén att små nationer och svaga folkgrupper skulle skyddas av internationella regler, inte underordnas stormakternas militära makt.
Den traditionen verkar i dag vara övergiven.
I stället ser vi hur partiet accepterar en utrikespolitisk verklighet där Sverige allt tydligare anpassar sig till NATO:s och USA:s strategiska prioriteringar.
Det betyder inte att Iran är en demokratisk stat eller en regim värd att försvara. Den iranska regimen är auktoritär och ansvarig för omfattande övergrepp mot sin egen befolkning. Men internationell rätt bygger inte på vilka regeringar vi tycker om. Den bygger på principen att krig inte får startas utan tydliga folkrättsliga grunder.
När den principen överges öppnas dörren till en värld där makt ersätter regler.
Det är just därför Sveriges hållning spelar roll. Ett land som konsekvent försvarar internationell rätt kan bidra till att stärka de institutioner som skapats för att förhindra krig. Men ett land som anpassar sina principer efter sina allianser riskerar att förlora både sin trovärdighet och sin röst.
Och ett parti som en gång byggdes på internationell solidaritet men som i dag inte längre vågar kritisera stormakters krig måste också ställa sig en obekväm fråga:
Om man inte längre försvarar fred, folkrätt och solidaritet,
vad återstår då egentligen av socialdemokratin?
Kari Parman
Oberoende debattör
