Ska politik verkligen handla om mer pengar för mig, min privata plånbok?
Frågan låter nästan provocerande i dagens politiska klimat. Under de senaste decennierna har nämligen mycket av den politiska debatten förvandlats till något som påminner om privatekonomisk rådgivning. Budskapet riktas direkt till individen: Hur mycket får just du kvar efter skatten? Vad tjänar du personligen på den här reformen? Hur påverkas din plånbok?
Politiken reduceras till en sorts kalkyl där den enskildes ekonomiska utfall står i centrum. Skattesänkningar framställs som självklara vinster, medan välfärd och gemensamma lösningar ofta beskrivs som kostnader. Solidaritet ställs mot något som kallas ”eget ansvar”, som om samhällsbygget ytterst vore ett individuellt projekt där den som lyckas bäst också anses mest förtjänt.
Men politik borde handla om något större än min egen ekonomi.
Min politiska hållning handlar inte om mer pengar för mig. Den handlar om vilket samhälle jag vill leva i.
Det finns ett ord som ofta saknas i den politiska debatten, trots att det fortfarande präglar människors liv i grunden. Ordet är klass. Det används mer sällan i dag än för några decennier sedan, men dess konsekvenser är minst lika tydliga.
Klass påverkar var människor bor, vilka skolor deras barn går i och vilken trygghet som präglar uppväxten. Den påverkar hälsa, utbildningsmöjligheter och framtidsutsikter. Den påverkar vilka kontakter man har, vilka dörrar som öppnas och vilka som förblir stängda.
Ändå upprätthåller vi gärna bilden av Sverige som ett land där klass inte längre spelar någon större roll. Berättelsen om det klasslösa samhället lever kvar, trots att verkligheten ofta säger något annat.
Vi står inte på samma startlinje i livet.
Vissa föds in i hem där ekonomisk trygghet, utbildning och sociala nätverk är en självklar del av tillvaron. Andra växer upp i familjer där ekonomisk stress är vardag och där möjligheterna är betydligt mer begränsade.
Det är ingen moralisk fråga om individers godhet eller ansträngning. Det är en fråga om strukturer.
Barn väljer inte sina föräldrar.
De väljer inte sin klasstillhörighet.
De väljer inte de villkor de föds in i.
Ändå är det ofta just barn som får bära konsekvenserna av politiska beslut som förstärker ojämlikheten.
När resurser minskar i skolan märks det inte lika mycket överallt. I välmående områden kan föräldrar ofta kompensera med läxhjälp, fritidsaktiviteter och andra resurser. Men i områden där många familjer redan kämpar ekonomiskt finns inte samma möjligheter.
När elevhälsa, fritidsverksamhet och socialt stöd försvagas är det barn i de mest utsatta miljöerna som påverkas mest. När skolor i socioekonomiskt pressade områden förväntas ”effektivisera” trots större behov blir konsekvenserna tydliga i klassrummen.
Det är så klassamhället fungerar i praktiken.
Det syns också i hur barn i allt högre grad sorteras efter sina föräldrars utbildningsnivå och inkomster. Skolval, bostadssegregation och ojämlika resurser gör att barn växer upp i allt mer skilda världar.
Samtidigt förklaras ojämlikhet ofta bort som ett resultat av individuella misslyckanden. Den som inte lyckas anses ibland ha valt fel, ansträngt sig för lite eller gjort dåliga beslut.
Men verkligheten är mer komplicerad än så.
Ojämlikhet uppstår inte i ett vakuum. Den formas av politiska beslut, av hur resurser fördelas och av vilka värden ett samhälle väljer att prioritera.
Ett samhälle som accepterar att barns livschanser varierar kraftigt beroende på deras bakgrund har i praktiken redan accepterat ett samhälle där ojämlikheten går i arv. Där skillnader inte bara existerar utan också förstärks mellan generationer.
Det är en utveckling som på sikt riskerar att underminera den sociala sammanhållningen.
När människor upplever att samhället inte erbjuder rättvisa möjligheter minskar också tilliten. Och just tilliten har historiskt varit en av de viktigaste styrkorna i det svenska samhället – en känsla av att vi trots våra olikheter delar ett gemensamt projekt.
Att investera i barn och i gemensam välfärd handlar därför inte om att gynna vissa grupper på andras bekostnad. Det handlar om att skapa ett samhälle där fler människor får möjlighet att utvecklas och bidra.
Ett samhälle där potential inte slösas bort bara för att någon råkar födas i en familj med små resurser.
Men i slutändan är detta inte bara en fråga om ekonomi.
Det är en fråga om värderingar.
Vill vi ha ett samhälle där marknaden tillåts sortera människor redan i barndomen?
Eller vill vi ha ett samhälle där politiken aktivt försöker utjämna livsvillkor och ge varje barn en rimlig chans?
Vill vi mäta människors värde i deras produktivitet och köpkraft?
Eller vill vi bygga ett samhälle där varje människas värde erkänns oavsett ekonomisk position?
Jag vill inte leva i ett samhälle där solidaritet reduceras till välgörenhet, något som erbjuds när någon känner sig generös.
Jag vill leva i ett samhälle där solidaritet är en grundprincip. Där vi tillsammans tar ansvar för att barn inte lämnas efter redan från början.
Min politiska hållning handlar därför inte om att jag själv ska få mer pengar i plånboken.
Den handlar om vilket samhälle vi tillsammans vill vara.
För ett samhälle bedöms ytterst inte efter hur väl det gynnar de starkaste. Det bedöms efter hur det behandlar dem som har minst makt.
Och i den frågan börjar klasspolitiken.
Och där börjar också framtiden, med barnen.
Kari Parman,
Oberoende debattör
