Den svenska migrationsdebatten lider av en bekväm lögn: att den fortfarande handlar om en konflikt mellan “svenskar” och “invandrare”.
Det gör den inte.
I dag är verkligheten betydligt mer besvärande. En växande del av de röster som driver, legitimerar eller försvarar en stramare migrationspolitik har själva erfarenhet av migration. Det gäller politiker, opinionsbildare och debattörer från hela det politiska spektrumet.
Se på ett urval:
Ebba Busch med norsk bakgrund.
Alice Teodorescu Måwe, född i Rumänien.
Gül Alci Nouri, född i Turkiet.
Parisa Liljestrand och Noria Manouchi, med rötter i Iran.
Mauricio Rojas, född i Chile.
Hanif Bali, född i Iran.
Abir Al-Sahlani, född i Irak.
Och därtill en lång rad företrädare inom Sverigedemokraterna med bakgrund i Iran, Afghanistan, Finland, Ukraina och Colombia. Detta är inte en slump. Det är en realitet.
Det ska sägas, tydligt: detta innebär inte att människor med invandrarbakgrund som grupp driver en främlingsfientlig agenda. En sådan tanke är både felaktig och ohederlig. Men det är samtidigt uppenbart att det är förvånansvärt många som gör just det. Och det faktumet förtjänar att diskuteras öppet, inte sopas under mattan av rädsla för att säga fel sak.
Samtidigt har politiken förändrats i grunden. Sedan 2015 har Sverige gått från en av Europas mer generösa migrationsregimer till en avsevärt stramare. Tillfälliga uppehållstillstånd har blivit norm. Anhöriginvandringen har begränsats. Försörjningskrav har skärpts. Den tillfälliga lagen har i praktiken permanentats.
Detta är ingen tillfällig kursändring. Det är en systemförändring. Och den har brett stöd. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna driver den i regering, med Sverigedemokraterna som avgörande stödparti. Men förskjutningen började tidigare, när Socialdemokraterna efter 2015 lade om kursen.
Det finns alltså ingen tydlig opposition mot den restriktiva linjen. Den har blivit norm. Konsekvenserna är konkreta. Människor som levt flera år i Sverige kan få avslag och utvisas. Unga som vuxit upp här kan tvingas lämna landet. Samtidigt diskuteras återvandringsbidrag, ekonomiska incitament för att få människor att lämna Sverige. Detta är inte längre en abstrakt debatt om volymer. Det är politik som griper in i enskilda människors liv.
Och det är här den obekväma frågan uppstår:
Hur många av dem som i dag driver denna politik hade själva fått stanna i Sverige under samma regelverk?
Ingen kan ge ett exakt svar. Men frågan i sig blottlägger något väsentligt: villkoren har förändrats, och de möjligheter som en gång fanns är inte längre självklara.
Samtidigt måste en annan sak sägas. Erfarenhet spelar roll. Många av de politiker som förespråkar en stramare migrationspolitik gör det utifrån egna upplevelser av segregation, misslyckad integration och sociala spänningar. Det är inte märkligt. Det är mänskligt. Men erfarenhet är inte neutral. Den kan leda till solidaritet. Den kan också leda till avståndstagande. Och just därför räcker det inte att peka på bakgrund. Politik måste bedömas utifrån sina konsekvenser.
Här finns ytterligare en dimension som ofta undviks. Främlingsfientlighet är inte längre något som entydigt kan placeras i en majoritetsbefolkning. Attityder till “de andra” kan också finnas inom grupper som själva har migrationsbakgrund. Det gör frågan mer komplex, men också mer angelägen att diskutera utan skygglappar. Det innebär inte att främlingsfientlighet “importeras” som ett enkelt paket. Men det innebär att sociala konflikter och värderingskrockar inte försvinner bara för att människor rör sig över gränser. De följer med. De förändras. De kan förstärkas. Och då återstår kärnfrågan.
Vad händer med ett samhälle som bygger sin välfärd och sitt självförtroende på gårdagens öppenhet, men som i dag vill stänga dörren för andra? Vad säger det om vår syn på ansvar? För det är i slutändan där allt landar. I ett underförstått budskap som sällan uttalas rakt ut, men som ändå ligger där: Vi fick vår chans. Ni får klara er själva. Det är en hållning som kanske är politiskt gångbar. Men den är betydligt svårare att försvara moraliskt. Och det är därför den här frågan inte kan tystas Den måste ställas.
Kari Parman
Oberoende debattör
