Nedan följer den sista av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord om ”trygghet”, ”folkets röst” och ”sunt förnuft”, utan att systematiskt analysera den politik som faktiskt har förts och de idéer som bär upp den. Ett parti som särskilt förtjänar en sådan granskning är Sverigedemokraterna. Partiet har under lång tid byggt sin politiska identitet kring bilden av sig själva som ett alternativ för det så kallade vanliga folket, i opposition mot ett politiskt och kulturellt etablissemang som påstås ha svikit. Men när man granskar partiets faktiska prioriteringar, dess agerande i maktposition och den världsbild som konsekvent genomsyrar politiken framträder ett tydligt mönster. Lojaliteten nedåt är retorisk, medan anpassningen uppåt är praktisk. Konflikten riktas inte mot makt och resurser, utan bort från dem.
Sverigedemokraternas politik vilar på ett snävt och exkluderande folkbegrepp. ”Folket” är inte alla som lever, arbetar och bidrar i Sverige, utan ett kulturellt och identitetsmässigt avgränsat kollektiv. Rättigheter, trygghet och tillgång till välfärd görs beroende av tillhörighet, lojalitet och anpassning till en normativ föreställning om svenskhet. Detta är inte en politik grundad i universella rättigheter, utan i hierarkier där vissa människor anses mer berättigade än andra. Människovärdet blir därmed villkorat.
Trots återkommande löften om att stå på låginkomsttagares, arbetares och pensionärers sida har Sverigedemokraterna i praktiken konsekvent stött ekonomiska reformer och budgetar som gynnar höginkomsttagare, kapitalägare och redan etablerade grupper. Skattesänkningar som urholkar den gemensamma välfärden har accepterats, samtidigt som kommuner tvingats skära ned i skola, vård och omsorg. Sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning och sociala skyddsnät har försvagats utan att partiet dragit några principiella gränser. Det så kallade vanliga folket åberopas ständigt, men är de som får bära kostnaden när trygghetssystemen tunnas ut och otryggheten breder ut sig.
I stället för att rikta politisk konflikt uppåt, mot ekonomisk koncentration, marknadsstyrning och växande ojämlikhet, kanaliseras missnöje nedåt och utåt. Klass ersätts av kultur som förklaringsmodell. Strukturella problem reduceras till frågor om invandring, moral och identitet. Det är ett effektivt sätt att mobilisera vrede utan att hota rådande maktförhållanden. Sverigedemokraterna framstår därmed inte som ett systemutmanande parti, utan som ett systembevarande parti med nationalistisk retorik.
Denna selektiva logik präglar även partiets syn på nationellt självbestämmande och stormakter. Sverigedemokraterna talar gärna om suveränitet och motstånd mot överstatlighet, men har i praktiken accepterat en långtgående militär och säkerhetspolitisk underordning under USA genom stöd till Nato-medlemskap och DCA-avtalet. Svensk självständighet relativiseras när den kolliderar med stormaktsintressen. Samtidigt har partiet historiskt visat förståelse för auktoritära regimer, särskilt Ryssland, där nationalism, traditionalism och förakt för liberal demokrati länge fungerat som ideologiska referenspunkter. Principer om självbestämmande och frihet tillämpas inte konsekvent, utan instrumentellt.
I miljö- och klimatpolitiken framträder samma ansvarsflykt. Klimatkrisen erkänns ofta motvilligt och relativiseras, medan nödvändiga åtgärder beskrivs som hot mot nationell ekonomi och livsstil. Internationellt samarbete misstänkliggörs, och ansvaret för framtida generationer underordnas kortsiktig bekvämlighet. Klimatpolitiken reduceras till en fråga om konkurrenskraft, inte om moral, rättvisa eller överlevnad.
Partiets starka fokus på kärnkraft fungerar här som ett ideologiskt alibi. Kärnkraften framställs som en enkel och stabil lösning på klimat- och energikrisen, trots att nya reaktorer ligger långt bort i tid, kräver omfattande statliga subventioner och binder upp enorma resurser. Genom att göra kärnkraften till huvudlösning kan partiet undvika mer omvälvande men nödvändiga åtgärder: energieffektivisering, minskad energianvändning, satsningar på förnybart och en rättvis omställning. Risker, avfall och långsiktigt ansvar skjuts på framtiden, samtidigt som ansvarstagande används som retorisk markör.
I frågor som rör jämställdhet, könsroller och HBTQ-personers rättigheter blir Sverigedemokraternas socialkonservativa och auktoritära kärna tydlig. Partiet har konsekvent motsatt sig reformer som stärker HBTQ-personers rättsliga och sociala ställning, ifrågasatt normkritisk pedagogik och beskrivit Pride-rörelsen som politiserad och splittrande. Rättigheter behandlas inte som universella, utan som något som ska underordnas majoritetskulturens normer. När HBTQ-frågor över huvud taget lyfts sker det ofta instrumentellt, som ett sätt att kritisera invandring, snarare än av omsorg om de människor det faktiskt handlar om. Toleransen är villkorad och hierarkisk.
Samma världsbild återkommer i kriminalpolitiken, inte minst i kravet på sänkt straffålder. Barn och unga i utsatta miljöer betraktas inte som individer i behov av skydd, stöd och framtidstro, utan som hot som ska kontrolleras och bestraffas. Forskning och beprövad erfarenhet avfärdas till förmån för symbolpolitik. Förebyggande arbete, sociala investeringar och jämlika livsvillkor nedprioriteras, medan repression framställs som lösning på problem som i grunden är sociala.
Dessa sakpolitiska ställningstaganden kan inte skiljas från Sverigedemokraternas syn på demokrati och institutioner. Partiet har återkommande misstänkliggjort domstolar, myndigheter, public service, forskning och expertkunskap när dessa inte bekräftar den egna världsbilden. Akademisk frihet, oberoende medier och professionella institutioner ses inte som demokratins skydd, utan som hinder för en påstådd folkvilja. Det är en illiberal demokratisyn, där majoritetens upplevda känsla ställs över rättsstat, minoritetsskydd och kunskap.
Denna hållning förstärks av en partikultur där rasism, antisemitism och auktoritära uttryck återkommande avslöjas, men sällan tas itu med på djupet. Gränsdragningar sker först när de blir medialt kostsamma, inte som uttryck för principiell hållning. Det handlar inte om enstaka avvikelser, utan om en kultur där vissa idéer tolereras så länge de är användbara.
När Sverigedemokraterna inte längre är ett oppositionsparti, utan en etablerad maktfaktor, blir konsekvenserna tydliga. Även utan formellt regeringsansvar omformar partiet hela det politiska landskapet. Problemformuleringar förskjuts, språkbruk hårdnar och gränserna för det politiskt acceptabla flyttas. Andra partier anpassar sig, inte tvärtom. Normaliseringen sker stegvis, men konsekvent.
När man sammanför Sverigedemokraternas ekonomiska politik, välfärdssyn, syn på stormakter, klimat- och energipolitik, hållning i HBTQ-frågor, kriminalpolitik och syn på demokratiska institutioner framträder ett tydligt helhetsmönster: staten ska vara stark när det gäller kontroll, disciplin och normering, men ovillig att ta ansvar för jämlikhet, social trygghet och långsiktigt hållbar utveckling. Det så kallade vanliga folket används som legitimerande berättelse, men offras när politiken omsätts i praktiken. Solidaritet ersätts av tillhörighet. Rättigheter ersätts av lojalitetskrav.
Det avgörande med Sverigedemokraterna är därför inte enskilda förslag, utan den riktning de pekar ut. Ett samhälle där trygghet inte är en rättighet utan en belöning. Där demokrati reduceras till majoritetens känsla i stunden. Där makt skyddas genom att missnöje riktas nedåt, inte uppåt. Historien visar att sådana projekt sällan börjar med avskaffad demokrati eller öppet förtryck. De börjar med att språket förändras, gränserna förskjuts och ansvar flyttas från samhälle till individ, från struktur till identitet. Inför valet finns det därför skäl att ställa en avgörande fråga: vill vi ha ett samhälle som håller ihop genom jämlikhet, rättigheter och gemensamt ansvar, eller ett som hålls isär genom misstänksamhet, disciplin och villkorad tillhörighet? Den frågan avgör mer än bara ett val.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
Miljöpartiet – eFOLKET, 17 februari 2026
Centerpartiet – eFOLKET, 20 februari 2026
Liberalerna – eFOLKET, 24 februari 2026
Kristdemokraterna – eFOLKET, 27 februari 2026
Moderaterna – eFOLKET, 3 mars 2026
