Nedan följer den sjunde av åtta artiklar i vilka den oberoende debattören Kari Parman analyserar de olika politiska partiernas ståndpunkter inför riksdagsvalet i höst.
******
I höst är det val i Sverige. Det är därför rimligt att inte nöja sig med slagord om ”arbetslinjen”, ”ordning och reda” och ”ansvar”, utan att systematiskt analysera den politik som faktiskt har förts. Ett parti som förtjänar särskild granskning är Moderaterna, vars samlade politik under senare år visar ett tydligt och sammanhängande mönster: hårdhet nedåt, lojalitet uppåt och en konsekvent förskjutning från socialt ansvar till disciplinering av individer.
Moderaterna beskriver sig som ett frihetligt och ansvarstagande parti, med individen i centrum. Men i praktiken är denna frihet starkt villkorad. Den gäller i första hand den som redan har resurser, arbete, kapital och social position. För andra, arbetslösa, sjuka, migranter och låginkomsttagare, ersätts friheten snabbt av krav, sanktioner och misstänkliggörande. Ansvar definieras ensidigt som individuellt, aldrig strukturellt.
Detta blir tydligt i partiets syn på arbetsmarknaden och socialförsäkringarna. Moderaterna har konsekvent verkat för sänkta ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring, hårdare kontrollsystem och kortare trygghetsperioder. Arbetslöshet och sjukdom behandlas inte främst som samhällsproblem, utan som individers bristande incitament. Den som inte arbetar antas behöva pressas, inte stöttas. Trygghet reduceras till ett verktyg för styrning snarare än en rättighet.
I praktiken innebär detta att människor som redan befinner sig i utsatta situationer får bära kostnaderna för ekonomiska kriser, strukturomvandling och arbetsmarknadens ökade otrygghet. Det är en politik som accepterar, och i vissa avseenden förutsätter, ökade klyftor som ett normaltillstånd.
Samma synsätt präglar Moderaternas skattepolitik. Återkommande skattesänkningar på arbete och kapital presenteras som frihetsreformer, trots att de systematiskt urholkar statens och kommunernas förmåga att finansiera välfärd. Resultatet blir inte mindre stat, utan en svagare gemensam sektor och ett större beroende av privata lösningar. Friheten att välja blir i praktiken en klassfråga.
I välfärdspolitiken har Moderaterna försvarat privatiseringar, marknadsstyrning och vinstuttag inom skola, vård och omsorg. Effektivitet och konkurrens lyfts fram, medan konsekvenserna – ökade skillnader i kvalitet, fragmentering av ansvar och minskad demokratisk kontroll – tonas ned. Välfärden omvandlas från gemensam rättighet till marknad, medborgaren till kund och behov till något som ofta underordnas lönsamhet.
I migrationspolitiken är mönstret ännu tydligare. Moderaterna har varit drivande i skärpningar av asylrätten, tillfälliga uppehållstillstånd och ökade krav på egenförsörjning och anpassning. Människor på flykt beskrivs i första hand som kostnader, risker eller integrationsproblem, snarare än som rättighetsbärare. Humanitära principer underordnas signalpolitik och inrikespolitiska hänsyn.
Denna utveckling kan inte förstås isolerat från Moderaternas närmande till Sverigedemokraterna. Trots upprepade vallöften om att SD inte skulle ges inflytande över regeringspolitiken har Moderaterna i praktiken accepterat SD som både samarbetspartner och politisk normgivare. Det är inte bara konkreta beslut som förändrats, utan själva problemformuleringen. Migration, brottslighet och social oro beskrivs allt oftare i termer av hot, belastning och kulturell avvikelse. Gränsen för vad som anses politiskt acceptabelt har förskjutits, inte genom öppna ideologiska uppgörelser, utan genom vardaglig politik.
Denna förskjutning blir särskilt tydlig i kriminalpolitiken. Straffskärpningar, utökade polisiära befogenheter och inskränkningar i rättssäkerheten presenteras som lösningar på sociala problem som i grunden bottnar i segregation, ojämlikhet och bristande framtidstro. Staten ska vara stark i sin kontroll, men svag i sitt förebyggande ansvar.
I denna logik ryms också Moderaternas öppning för att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Förslaget markerar ett avgörande skifte i synen på barn och på samhällsansvar. Barn i utsatta miljöer betraktas inte längre främst som bärare av rätt till skydd, utbildning och stöd, utan som objekt för disciplinering och straff. Att möta skolmisslyckanden, social utsatthet och gängrekrytering med straffrättsliga åtgärder är inte ett uttryck för handlingskraft, utan för politisk kapitulation. Samhället abdikerar från sitt ansvar och lägger konsekvenserna på barnen själva.
Här sammanfaller Moderaternas politik tydligt med Sverigedemokraternas värderingssystem. Rättsstatliga principer om proportionalitet, rehabilitering och barns särskilda skyddsbehov får stå tillbaka för symbolpolitik och moraliserande ordningstänkande. Komplexa samhällsproblem reduceras till frågor om disciplin och avskräckning, samtidigt som de strukturella orsakerna lämnas orörda.
Närmandet till SD har därmed inte bara förändrat Moderaternas sakpolitik, utan också partiets legitimitet. I takt med att Moderaterna anpassat sitt språk, sina prioriteringar och sin världsbild till SD:s har partiet förlorat sin tidigare roll som ett borgerligt statsbärande parti. Det som en gång gav Moderaterna trovärdighet – betoningen av institutioner, rättsstat, förutsägbarhet och ansvarstagande, har successivt urholkats när kortsiktig maktlogik fått företräde framför principfasthet.
Denna utveckling har också ett tydligt pris i väljarkåren. Moderaternas försök att konkurrera med SD på deras egen planhalva har inte lett till att SD försvagats, utan till att deras värderingar normaliserats. Samtidigt har Moderaterna tappat stöd bland väljare som tidigare såg partiet som ett stabilt, liberalkonservativt alternativ. När originalet alltid uppfattas som mer konsekvent än kopian, förlorar kopian i längden. Resultatet blir ett parti som varken fullt ut äger sin gamla identitet eller trovärdigt kan bära den nya.
I klimatpolitiken upprepas samma grundlogik. Klimatkrisen erkänns formellt, men åtgärder som riskerar att utmana ekonomiska intressen eller kräva omfattande offentliga investeringar möter motstånd. Omställningen reduceras till teknisk innovation och marknadslösningar, medan frågor om konsumtionsmönster, fördelning och rättvisa skjuts åt sidan. Ansvar individualiseras även här: det är konsumenten som ska välja rätt, inte samhället som ska styra om.
Moderaternas starka fokus på kärnkraft passar väl in i detta mönster. Kärnkraften framställs som en rationell och stabil lösning, trots de långa tidshorisonterna, de höga kostnaderna och det faktum att ny kärnkraft kräver omfattande statliga garantier. Samtidigt nedprioriteras satsningar på energieffektivisering, förnybar energi och decentraliserade system som hade kunnat ge snabbare utsläppsminskningar. Marknaden åberopas i teorin, men när den inte levererar tillräckligt snabbt accepteras statliga ingripanden, så länge de gynnar kapitalintensiva, storskaliga lösningar.
Den kanske tydligaste motsägelsen återfinns i säkerhets- och utrikespolitiken. Moderaterna har varit pådrivande för Nato-medlemskap, DCA-avtalet och en långtgående militär integration med USA. Svensk suveränitet har relativiserats i namn av säkerhet, samtidigt som folkrättsliga principer hanteras selektivt. För ett parti som talar varmt om nationellt självbestämmande och rättsstat är detta en anmärkningsvärd underordning under stormaktspolitik.
Samma selektiva förhållningssätt präglar stödet till Israels agerande i Palestina. Moderata företrädare har relativiserat civilt lidande och ifrågasatt internationell kritik, trots tydliga rapporter från FN och humanitära organisationer. Folkrätten försvaras när den passar, och ignoreras när den står i konflikt med geopolitiska lojaliteter.
Det som slutligen förtjänar granskning är Moderaternas framtidsvision. Partiet talar gärna om stabilitet, ansvar och ordning, men saknar en sammanhängande berättelse om hur ett jämlikt, hållbart och socialt sammanhållet samhälle ska byggas i en tid av klimatkris, demografiska förändringar och global ojämlikhet. Framtiden reduceras till förvaltning av status quo, där problem ska kontrolleras snarare än lösas.
När man sammanför Moderaternas ekonomiska politik, välfärdssyn, migrationslinje, kriminalpolitik, klimatstrategi och säkerhetspolitik framträder ett tydligt helhetsmönster: staten ska vara stark när det gäller kontroll, disciplin och militär, men återhållsam när det gäller social trygghet, jämlikhet och förebyggande ansvar. Frihet definieras som frånvaro av krav för de starka, och närvaro av krav för de svaga – i allt lägre åldrar.
Detta är inte en politik för allas frihet. Det är en ordning där ansvar systematiskt flyttas från samhälle till individ, från vuxenvärld till barn, från strukturer till enskilda livsöden. En sådan politik kan vinna kortsiktiga poänger i ett polariserat debattklimat, men den undergräver långsiktigt både tillit och demokratisk legitimitet.
Inför valet finns det därför starka skäl att ställa en avgörande fråga: handlar Moderaternas politik om frihet, ansvar och rättsstat för alla, eller om anpassning till Sverigedemokraternas värderingar, förlorad trovärdighet och ett samhälle där trygghet blivit ett privilegium snarare än en rättighet?
Historien visar vad som händer när sådana samhällsmodeller tillåts bli norm.
Kari Parman,
Oberoende debattör
Andra artiklar i serien:
Vänsterpartiet – eFOLKET, 10 februari 2026
Socialdemokraterna – eFOLKET, 13 februari 2026
Miljöpartiet – eFOLKET, 17 februari 2026
Centerpartiet – eFOLKET, 20 februari 2026
Liberalerna – eFOLKET, 24 februari 2026
Kristdemokraterna – eFOLKET, 27 februari 2026
