Det är något märkligt med vår tids teknikoptimism. Samma röster som med glöd i blicken talar om artificiell intelligens som mänsklighetens största språng sedan industrialiseringen, blir påfallande lågmälda när frågan ställs vad denna utveckling faktiskt gör med samhället i stort. Inte minst när det gäller arbete, inkomster, makt och kontroll. Det är som om man vill omfamna framtiden men slippa tala om dess konsekvenser. Men det går inte längre. För den som på allvar tror på AI:s genomslag finns bara en intellektuellt hederlig position: att samtidigt argumentera för någon form av medborgarlön.
En klok person har en gång sagt att “arbete är ett nödvändigt ont i samhällets tjänst”. Det är en formulering som skaver i ett samhälle där arbete närmast upphöjts till moralisk dygd, men den rymmer en avgörande sanning: arbete har aldrig varit ett självändamål. Det har varit ett medel för att producera det vi behöver för att leva. Men nu står vi inför en situation där detta “nödvändiga ont” i allt större utsträckning kan utföras utan oss, och där spricker hela den ideologiska konstruktionen som svensk politik vilat på i decennier.
Arbetslinjen, denna närmast heliga princip i svensk politik, bygger på föreställningen att alla som kan arbeta också ska arbeta, och att samhället ska organiseras därefter. Socialdemokraterna har gjort den till en identitetsfråga, Moderaterna till en moralisk fråga, och stora delar av det politiska systemet till en självklar utgångspunkt. Men AI förändrar inte bara arbetsmarknaden i marginalen, den förändrar dess grundläggande logik. System som redan idag kan skriva texter, analysera juridik, producera kod, tolka medicinska underlag och hantera avancerad administration gör det i en hastighet och skala som saknar historiskt motstycke. Det som tidigare krävde många människor kan nu göras av några få, eller inga alls.
Till skillnad från tidigare tekniska språng ersätter AI inte bara muskler utan även hjärnor. Därför räcker det inte att tala om omställning och utbildning, som om det fanns en ny sektor redo att absorbera alla som trängs ut. Frågan är inte bara vilka jobb som försvinner, utan även hur många som överhuvudtaget kommer att behövas. Samtidigt som behovet av arbetskraft minskar, ökar produktiviteten dramatiskt. Värden skapas snabbare, billigare och i allt större skala, men de tillfaller inte alla. De tillfaller i huvudsak dem som äger tekniken, datan och infrastrukturen.
Detta driver fram en utveckling där klyftorna i samhället växer i en takt vi knappt sett tidigare. Medan breda gruppers arbetsuppgifter urholkas eller försvinner helt, byggs enorma och ibland närmast ofattbara förmögenheter upp hos en liten krets av ägare. Den som kontrollerar AI-systemen kontrollerar också en allt större del av värdeskapandet. Vi är på väg mot ett samhälle där allt färre arbetar, och ännu färre äger. Det är inte en naturlag, utan ett resultat av politiska val.
Och här blir det svenska politiska landskapet avslöjande.
Socialdemokraterna talar fortfarande om jobbens centrala roll, om utbildning, om omställning. Problemet är att dessa svar i allt högre grad framstår som gårdagens lösningar på morgondagens problem. Partiet som en gång byggde välfärdsstaten för en industriell ekonomi har ännu inte formulerat ett tydligt svar på vad som händer när arbetet inte längre kan bära samma samhällsstruktur.
Moderaterna och övriga borgerliga partier håller fast vid arbetslinjen med än större ideologisk övertygelse. För dem är arbete inte bara ekonomiskt nödvändigt utan moraliskt definierande. Därför ses också medborgarlön som ett hot, inte bara mot statsbudgeten, utan mot själva samhällssynen. Lösningen blir istället sänkta skatter, ökad flexibilitet och en tro på att marknaden ska skapa nya jobb. Men vad händer när marknaden skapar värde utan att skapa arbete?
Centerpartiet och Liberalerna talar gärna om innovation, entreprenörskap och livslångt lärande. Det är viktiga perspektiv, men de undviker ofta kärnfrågan: vad händer med dem som inte längre efterfrågas, inte för att de saknar kompetens, utan för att tekniken helt enkelt gjort deras arbete överflödigt?
Sverigedemokraterna fokuserar i sin tur på trygghet, men definierar den i termer av nation, ordning och migration snarare än i ekonomiska strukturer. Deras svar på samhällsförändringar är i hög grad bakåtblickande, inte framåtsyftande.
Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som i någon mån närmat sig frågan om basinkomst eller liknande modeller, men även där är positionerna försiktiga och ofta inbäddade i traditionella resonemang om arbete, snarare än i en fullt ut genomarbetad analys av en AI-driven ekonomi.
Det gemensamma för nästan alla partier är att de i praktiken försvarar ett system där människors rätt till försörjning är knuten till arbete, samtidigt som de omfamnar en teknikutveckling som riskerar att göra detta arbete allt mer överflödigt.
Det är här motsägelsen blir tydlig.
Behovet av kontroll ökar i takt med att försörjningen blir osäkrare för stora grupper. Ett samhälle där människor inte längre kan försörja sig genom arbete, men ändå förväntas göra det, tenderar att bygga ut system av villkor, prövningar och sanktioner. Med AI:s möjligheter att samla in och analysera data i realtid riskerar detta att utvecklas till ett finmaskigt kontrollsamhälle där individers beteenden kartläggs, värderas och kopplas till deras ekonomiska rättigheter. Rätten till försörjning blir inte längre en grundläggande trygghet, utan något som måste förtjänas, bevisas och ständigt omprövas.
Det är en utveckling som hotar både friheten och demokratin.
Just därför är medborgarlön en demokratisk nödvändighet, inte bara är en ekonomisk idé. Genom att garantera en grundläggande ekonomisk trygghet utan villkor minskar behovet av kontroll. Genom att bryta kopplingen mellan arbete och överlevnad anpassar vi samhället till en verklighet där arbete inte längre kan vara den enda bärande strukturen. Och genom att låta den enorma produktivitetsökning som AI möjliggör komma alla till del, motverkar vi de extrema klyftor som annars riskerar att växa fram.
Kritiker invänder att det skulle bli för dyrt, att människor skulle sluta arbeta, att det hotar arbetsmoralen. Men dessa invändningar bygger på en verklighet som snabbt håller på att förändras. Den verkliga frågan är inte om vi har råd att införa medborgarlön, utan om vi har råd att låta bli i ett samhälle där arbete inte längre kan garantera försörjning.
I grunden handlar detta om intellektuell hederlighet. Antingen tror man att AI kommer att förändra arbetsmarknaden i grunden, eller så gör man det inte. Men den som bejakar tekniken och samtidigt håller fast vid ett system som förutsätter att alla ska arbeta som tidigare, blundar för konsekvenserna.
Vi står inför ett vägval. Antingen låter vi AI förstärka ett samhälle där rikedom och makt koncentreras till ett fåtal, där klyftorna växer och där kontrollen över individen ökar. Eller så använder vi tekniken som grund för ett nytt samhällskontrakt där trygghet är en rättighet, frihet något verkligt och där de värden som skapas också fördelas bredare.
Medborgarlön är inte hela lösningen. Men utan den riskerar AI-revolutionen att inte bli en frigörelse, utan en förfinad form av beroende. Och den som idag vurmar för AI måste våga säga det högt.
Kari Parman,
Oberoende debattör
