I söndagens intervju i Sveriges Radio föreslog vår Överbefälhavare Michael Claesson att Sverige bör överväga att skaffa egna kärnvapen vars främsta syfte då skulle vara att avskräcka Ryssland från ett anfall mot vårt land. Några dagar senare instämde SD:s utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson med förslaget. Han tyckte att det var en toppenbra idé för vårt land att skaffa egna kärnvapen.
Då nämnde varken herr Claesson eller herr Emilsson nånting om att Sverige har ett bilateralt avtal med Frankrike om att de vid en eventuell konflikt med Ryssland ska bistå vårt land med kärnvapen. Men det tror alltså herrarna Emilsson och Claesson inte kommer räcka, utan vi måste nog fixa till egna kärnvapen.
Ja, man vet ju aldrig vad Ryssen kan hitta på … Så långt har det alltså gått med vårt kära fredsälskande lilla folk att vi nu har blivit ett av västvärldens mest krigsinriktade länder. Denna vridning av normer och traditioner har gått rekordsnabbt – bara några år.
Detta är minst sagt både skrämmande och absurt om man blickar i backspegeln. Och vad som kan hända vid ett krig med kärnvapen inblandat nämner varken ÖB eller Aron Emilsson nånting om. Det är kanske bäst det för de skadorna och förlusten av människor skulle i så fall bli enorm, ja helt förödande.
Det behöver man inte vara nån raketforskare för att fatta. Och vad sägs då i den offentliga debatten om dessa båda herrars utspel? Nästan ingenting. Det är knäpptyst i media och på gator och torg. Locket på än en gång.
Så det här med svenska kärnvapen ska som vanligt smyga igenom precis som den så kallade Nato-debatten, som inte var nån debatt, eller DCA-avtalet som bara kördes igenom i Riksdagen.
Jag säger som Kristian Luuk när han inleder det populära TV-programmet ’På Spåret’: Vart är vi på väg?
Kjelle i Skogsängen
