Sverige står inför den största demografiska förändringen i modern tid, och vi möter den med organisatorisk trötthet och politisk undanflykt.
Enligt Statistiska centralbyrån ökar gruppen 80 år och äldre kraftigt under 2020- och 2030-talen. Det handlar om hundratusentals människor. Det är just denna åldersgrupp som har störst behov av omsorg, mest komplex sjuklighet och störst risk för ensamhet och otrygghet. Detta är ingen överraskning. Det är en utveckling vi har känt till i decennier.
Ändå har vi rustat ned.
I början av 1990-talet bodde omkring 20 procent av alla över 80 år i särskilt boende. I dag är det omkring 10–12 procent. Andelen har i praktiken halverats. Samtidigt har antalet vårdplatser i slutenvården minskat över lång tid och Sverige ligger internationellt lågt när det gäller vårdplatser per invånare. Fler mycket gamla människor ska alltså dela på färre platser, både i omsorgen och i sjukvården. Det är inte en åsikt. Det är statistik.
Socialstyrelsen har gång på gång visat att skillnaderna mellan kommuner är betydande när det gäller tillgång till särskilt boende, omfattning av hemtjänst och väntetider. Vi har 290 kommuner. Det betyder i praktiken 290 tolkningar av vad en ”skälig levnadsnivå” innebär. I en kommun kan ’omfattande behov’ räcka för att få plats på ett äldreboende. I en annan krävs ’nästan total funktionsförlust’. I en kommun får man vänta veckor. I en annan månader.
Detta är inte likvärdig välfärd. Det är geografisk lotteriomsorg.
Det kommunala självstyret är en viktig demokratisk princip. Men vi måste tala klarspråk om hur systemet faktiskt fungerar. I majoriteten av Sveriges kommuner styrs äldreomsorgen ytterst av fritidspolitiker, människor som vid sidan av sina ordinarie arbeten förväntas fatta beslut om en av välfärdsstatens mest komplexa och kunskapskrävande verksamheter.
Att organisera en fungerande äldreomsorg kräver djup förståelse för demografi, medicinsk utveckling, arbetsmiljö, kompetensförsörjning, juridik och långsiktig ekonomi. Det kräver strategisk planering över decennier och nära samordning med sjukvården. Att tro att deltidsengagerade politiker i 290 kommuner ska kunna besitta eller hinna tillägna sig denna samlade expertis är inte rimligt. Resultatet blir att beslut formas av kortsiktiga budgetramar snarare än av nationell helhetssyn och långsiktig hållbarhet.
Detta är inte en kritik mot enskilda personer. Det är en kritik mot konstruktionen.
Under tre decennier har välfärden dessutom genomsyrats av en marknadslogik där effektivisering och kostnadskontroll blivit överordnade mål. Äldreomsorgen har öppnats för privata utförare. Vi kan inte, och ska inte, förbjuda privata aktörer att bedriva verksamhet på affärsmässiga villkor. Det finns inget principiellt fel i att någon driver äldreboende med privata medel eller erbjuder omsorg som tilläggstjänst.
Men skattefinansierad äldreomsorg ska inte vara en marknad för vinstmaximering.
När skattemedel avsedda för omsorg om sköra äldre omvandlas till aktieutdelningar har systemet tappat sin moraliska kompass. Skattefinansierad äldreomsorg måste bygga på behov, kvalitet och långsiktighet, inte på avkastningskrav. Om privata utförare ska finnas inom den offentligt finansierade omsorgen måste det ske utan vinstuttag och med full transparens. Alternativet är att den skattefinansierade äldreomsorgen återtas i offentlig regi.
Omsorg är inte vilken tjänst som helst. Den som behöver äldreomsorg är inte en konsument på en marknad. Det är en människa i livets mest sårbara skede.
När äldre skrivs ut från sjukhus tidigare än förr, när hemtjänstbesök delas upp i minuter och när biståndsbedömningar pressas av ekonomiska ramar, då har systemet förskjutits från behovsstyrning till budgetstyrning. Personalen gör sitt yttersta, men de arbetar i ett system som inte är dimensionerat för verkligheten.
Och verkligheten är tydlig. SCB:s prognoser visar att gruppen 80+ ökar snabbt. Samtidigt är många mindre kommuner de som har störst andel äldre och svagast skattebas. Behoven växer där resurserna är som minst. Att tro att 290 kommuner med olika ekonomiska förutsättningar och varierande politisk kompetens ska kunna leverera likvärdig omsorg är organisatorisk naivitet.
Vi accepterar att pensioner är ett nationellt åtagande. Vi accepterar att sjukförsäkringen är nationell. Vi accepterar att högspecialiserad vård är nationell. Varför skulle då omsorgen om våra mest sjuka och sköra äldre vara en kommunal experimentverkstad, och dessutom en skattefinansierad marknad?
Nationell huvudman
Ansvaret för äldreomsorgen bör samlas hos en nationell huvudman. Staten måste ta ett samlat grepp om finansiering, planering och kvalitetskrav. Resurser ska fördelas efter behov, inte skattekraft. Bedömningar ska vara likvärdiga i hela landet. Skattefinansierad äldreomsorg ska drivas utan vinstintresse.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har råd att ge våra äldre trygghet. Frågan är om vi har viljan.
En välfärdsstat mäts inte i hur låga skatterna är. Den mäts i hur den behandlar sina mest sårbara. Om människor som arbetat ett helt liv ska behöva känna oro för om de får en trygg plats när krafterna sviker, samtidigt som skattemedel försvinner i avkastningskrav, då har något gått allvarligt fel.
Antingen gör vi äldreomsorgen till ett gemensamt nationellt ansvar, fritt från postnummerlotteri och vinstlogik.
Eller så fortsätter vi kalla oss välfärdsstat medan värdigheten urholkas.
Det senare är ovärdigt.
Kari Parman,
Oberoende debattör
