Uttrycket att ”göra rätt för sig” låter oskyldigt. Nästan hederligt. Det rullar mjukt över tungan och signalerar ordning, plikt och anständighet. Men just därför är det så kraftfullt.
Språkligt är det en enkel fras. Ett vardagsidiom. Semantiskt betyder det ungefär att uppfylla sina skyldigheter. Men problemet är att skyldigheterna aldrig definieras i själva uttrycket. De tas för givna. Det är här laddningen uppstår.
När någon säger att man ska “göra rätt för sig” syftar det nästan alltid på arbete och ekonomiskt bidrag. Att arbeta, betala skatt, inte leva på andras bekostnad. Det låter rimligt. Samhällen kräver samarbete. Men uttrycket gör något mer än så: det knyter människovärdet till produktivitet.
Det underförstådda budskapet blir att den som inte förvärvsarbetar riskerar att inte göra rätt för sig. Där smyger misstanken in. Lathet. Bristande moral. Ett ord som verkar neutralt blir ett socialt verktyg för att sortera människor.
Det märkliga är att uttrycket sällan används om andra former av bidrag. Att ta hand om en sjuk anhörig, arbeta ideellt, skapa kultur eller bara överleva i en svår situation räknas inte automatiskt in. “Rätt” får en snäv ekonomisk betydelse. Värde mäts i lön.
Det är därför frasen kan skava. Den framstår som självklar, men döljer en norm. Den talar om ansvar, men pekar ofta ut brist. Den säger inget direkt – men antyder mycket.
Kanske är det inte själva tanken på ansvar som provocerar. De flesta människor vill bidra. Det är kopplingen mellan moral och marknad som känns trång. Som om människan blir legitim först när hon är lönsam.
Att göra rätt för sig borde kunna betyda något bredare: att ta ansvar i sina relationer, att bidra efter förmåga, att inte cyniskt utnyttja andra. Men när uttrycket reduceras till ett mått på arbetsmarknadsstatus blir det mindre en beskrivning och mer en dom.
Språk är aldrig oskyldigt. Det bär världsuppfattningar. Och ibland är det just de mest vardagliga orden som säger mest om hur vi värderar varandra.
Peter Danngren
